Blir nedtryckt av mitt ex, och han är stolt över det!
Har en underbar dotter på snart 2,5 år. Jag och hennes pappa separerade när hon var bara några månader gammal, och har sedan dess haft en relation som gått väldigt mycket upp och ner. Senaste åren så har det bara varit pest och pina, och han har behandlat mig som skit, kallat mig det ena och det andra, kommer några exempel nedan.
Jag har försökt att vara trevlig, tillmötesgående och ALDRIG NÅGONSIN prata illa om honom så att dottern eller något annat barn kan höra (även små grytor har öron). Men jag är osäker på hur han gör. Är rädd för att han pratar skit om mig så att hon hör, även till henne.
Jag har försökt konfrontera honom och fråga varför han kallar mig de saker han gör, men får då inga direkta svar, utan han hänvisar till att jag inte ville prata med honom när vi gick i familjeterapi för över två år sedan (hur besvarar man någon som sitter och säger att man är en stor idiot och en dålig människa?).
Några av de saker han kallat mig/skrivit till mig är bland annat:
"Allvarligt talat. De flesta apor och även vissa grisar kan följa direktiv. Släpa dig hit genast!" Detta var när jag var en hel minut sen till att möta upp dem och hämta vår dotter. Han brukar vara alldeles för tidig (en timme eller mer) eller väldigt sen ganska ofta, men jag påpekar aldrig det, utan vet att det är mänskligt att "fela".
Han kallar mig svekfull, egocentrisk, med dålig moral och världssyn utan att grunda det på något som helst. Han har även sagt rätt till mig att han tycker att jag är en dålig förälder som inte kan ta hand om mitt barn. Han tar varje chans att anmäla till FK att han haft dottern, och jag fick i höstas avdrag på underhållet när han hade haft henne 14 dagar, av vilka han hade rätt att dra av 10 (på det sättet FK räknar). Jag gjorde aldrig någon anmälan till FK, men om det sker igen så kommer jag att göra det. Jag vet att han ändå inte betalar något till FK, så varför då dra av (är medveten om att det blir en skuld som han får betala sen, men det är ju inget som drabbar honom nu. Är det inte bättre att dottern kan få nya kläder istället?)
Jag frågade honom på ett enkelt och vänligt sätt om han kunde tänka sig att bidra med en liten slant till en ny vagn åt dottern, då även han var medveten om att hon är i behov av en ny då den gamla höll på att gå sönder, och han svarade med att "ibland har jag väldigt mycket pengar och ibland har jag nästan inga pengar alls". Det är enligt mig inte ett korrekt svar, och nu har jag köpt en vagn och inte fått ett öre av honom, men fick en jävligt sketen vagn tillbaka när han hade haft dottern över helgen.
Jag funderar på att ge upp allt och låta honom ha dottern på heltid, även om det skulle knäcka mig totalt då jag inte är säker på att hon skulle må bra av det, eftersom han pluggar och har en miljon saker som han gör på fritiden, och då skulle hon växa upp på dagis. Jag pluggar också, men är inte i skolan varje dag, och har barnpassning hemma de få timmar i veckan jag är iväg. Resten av tiden umgås jag med henne.
När han beter sig som han gör så sätter det sig i tankarna på mig, hur mycket jag än försöker att trycka bort det, och det brukar sluta med att jag inte kan andas, får ont i bröster, panik- och ångestattacker. Jag har haft dem innan, men det var bra i några år, tills han började med det han håller på med nu.
Jag har i dagens läge en underbar pojkvän som försöker göra allt för att hålla mig över ytan, men det är inte lätt för honom att göra mig glad när mitt ex gör allt för att trycka ner mig.
Är det någon som har varit i en liknande situation? Har det löst sig, och i så fall hur?
Kan säkert skriva hur mycket som helst, men orkar inte, vill bara sätta mig i ett hörn och gråta, men det går inte så länge dottern är vaken..
Vad händer om jag lägger in mig på akutpsyk? Kommer dottern tas ifrån mig eller får jag ha kvar henne?