Ångest av att vara hemma
Hej.
Jag skriver i Känsliga rummet då jag vill vara anonym med mina tankar.
Jag är en mamma som födde ett vackert gossebarn för fyra månader sedan.
Jag trodde att det skulle bli fantastiskt att få vara hemma och detta barn är enormt efterlängtat.
Han har sedan han kom ut haft en stark vilja och en enorm röstkapacitet som nästan chockerade mig. Tredje dagen på BB började jag känna av förlossningsdepression (fast det förstod jag inte då) och eftersom varken han eller jag orkade kämpa med amningen efter den fruktansvärda förlossning vi gick igenom fick han ersättning nästan omgående. Han var och är ett stort barn som lever livet och äter bra. Han måsr bra, men fortfarande har jag dåligt samvete över att amningen kajkade. Han klarade inte av att ta bröstet utan låg bara och hackade och jag grät och skrek om vartannat när vi skulle kämpa tillsammans.
Nu sitter jag här hemma och bara önskar att han vore äldre, kunde gå och att jag skulle kunna prata med honom på "riktigt". jag känner mig jättehemsk som önskar att han ska vara äldre eftersom jag inte direkt njuter av att vara hemma just nu.
Jag har fått hjälp av BVC, men jag tror att jag tackade för den hjälpen lite för tidigt. Samtidigt orkar och vill jag inte älta med en psykolog igen.
Jag tycker det är svårt att veta hur jag ska roa min son. Det är skönt när han sover för när han är vaken måste jag underhålla honom hela tiden. Han gillar inte att ligga på mage och att träna på det är jättehemskt. Förra veckan lyckades han vända på sig från mage till rygg en gång, men sedan står det bara still och han vrålar. Han gillar inte sin baby-gym och inte sin baby-sitter heller vilket gör det svårt för mig att kunna göra nadra saker när han är vaken. Bärsjal funkar inte heller; den avskydde han redan när han var nyfödd och BabyBjörn fungerar i ca en kvart.
Jag behöver lite råd på saker att roa min pojke med! Jag tänker inte gå på babysim än i alla fall utan funderar på öppna förskolan. Ångesten river i mig när jag går här hemma och som jag skrev tidigare så önskar jag att han vore lite äldre, kunde sitta gå eller stå, krypa, ja vadsomhelst.
Är jag den enda som känner denna starka ångest? Hur har ni andra gjort? Hur har ni fått hjälp? Jag vågar inte ta upp det med min man igen heller då han tror att allt är frid och fröjd.
Det kan ju inte bara vara jag i hela världen som känner såhär? Det sista jag behöver nu är skäll av någon supermamma utan snarare råd som ger stöd.
Tack på förhand.
Idag väntar vi barn nr 2...trodde jag aldrig!!
)Hon lät mig sitta en stund m en kopp kaffe o läsa n tidn medans hon torkade kräks o vaggade min son. Vilket jag ibörjan tackade blankt nej till, varför misstänksam...men det släppte eftrsom hon gav mig tid, underbara människa. Detta blev min räddning, jag var där flera ggr i veckan. Även min mamma hjälpte oss så gott hon hade tid.