full mormor

Jag är höggravid och fick åka hem tidigare från jobbet idag med regelbundna förvärkar och order att vila. Min mamma och pappa skulle komma ut och hälsa på dottern som är två år och jag tyckte att det var skönt att dottern skulle få en liten lekstund och jag själv kunde passa på att vila lite. När min mamma kommer in märker jag att hon är onykter. Hon har haft problem med alkoholen i många år och är en periodare, även om hon blånekar att hon dricker även när hon är stupfull. Jag säger hursom helst till henne att hon inte under några omständigheter är välkommen att hälsa på sitt barnbarn onykter. Vi har försökt allt för att hjälpa henne. Hur hon dricker annars kan jag inte styra även om vi som sagt har försökt allt, men hon kommer inte hem full till sitt barnbarn i mitt hem, där går gränsen och det kan jag styra.

Jag sa till henne att lämna huset och min pappa fick vara kvar och leka med dottern. Jag fick än värre värkar (är bara i v.30) och kände mig ledsen och orolig. Dottern märkte inte av det hela, mer än att jag sa att mormor inte mådde så bra och var tvungen att gå till bilen och vila. Jag vankade hela tiden vid fönstret för att kolla att hon inte tog bilen och körde därifrån. Hon har kört onykter och åkt dit för det. Hon ville att min pappa skulle åka hem direkt, men jag sa att dottern skall inte behöva lida för att du är full. Hon har längtat efter sin mormor och morfar och hon skall inte behöva lida för att du är onykter. Efter ca 20-30 min när jag fått mota bort henne från huset två gånger och upprepnade gånger fått höra vilken vidrig människa jag är att jag alltid har varit så otacksam och att det var mitt fel att hon förlorade sitt jobb pga att jag ringde hennes chef (vilket absolut inte är sant utan helt absurt) osv så åkte min pappa med henne hem. Jag frågade min pappa hur han kunde låta henne åka med onykter, men han sa att han inte hade märkt något förrän jag sa det. Jag vet inte om det är sant, men han är alltid koncentrerad när han kör bil så kanske... Jag sa hur som helst återigen att min mamma inte är välkommen att träffa sitt barnbarn onykter och att jag vill att han ställer upp på det och inte tar med henne till oss då. Då är det bättre att han kommer själv eller kommer en annan dag.

Efter detta har jag varit så ledsen och uppgiven. Jag har under hela min uppväxt fått lida för drickande och bråk mellan föräldrarna, men jag tänker inte låta detta drabba min dotter. Ingen skyddade oss barn när vi växte upp, men min dotter skyddar jag! När hon blir äldre får vi naturligtvis förklara mormors sjukdom för henne, men det är hon ju för liten för ännu. Jag kan bara inte förstå hur man kan välja spriten före sitt barnbarn eller framför allt varför hon inte valde att stanna hemma. Hon hade ju inte behövt åka ut till oss utan hade kunnat sitta kvar hemma och dricka.

För några år sedan så gifte jag mig och det var en stor stress och oro att hon skulle hålla sig nykter på bröllopet. Jag ställde ultimatum på henne coh gav henne viktiga sysslor att hålla fokus på. Kvällen gick väl bra ända till slutet men det var ingen som märkte av, men dagen efter när mina och makens föräldrar skulle hjälpa oss att städa lokalen så vaknade jag med panik. Jag trodde att vi hade tänkt på allt. Jag hade släktingar som vaktade henne i smyg hela kvällen så hon inte skulle spåra ut, folk i baren så att hon inte skulle komma åt alkoholen, men jag hade inte tänkt på dagen efter då all alkohol stod obevakad. Vi funderade länge på ett alkoholfritt bröllop, men både jag och min man ville ha lite vin till maten vilket vi tycker är gott, men vi valde bort all sprit pga av min mamma. Det var ju ändå vår dag. Vi kastade oss hur som helst iväg till festlokalen och mycket riktigt, där gick min mamma stupfull och städade tillsammans med mina svärföräldrar som hon träffade för första gången på bröllopet pga att dom bor långt bort. Jag blev så otroligt ledsen. Hon LOVADE mig. Min underbara faster hade hällt ut alla slattar innan vi åkte hem så det bara skulle finnas förseglade boxar kvar, men hon hade brutit upp en förpackning när hon kom. Jag klandrade mig själv, borde aldrig accepterat städhjälp, men jag tänkte inte på kvarglömt vin, planerade ju ett helt bröllop och hade inte den pusselbiten med mig. Min svärmor var dock underbar och sa men Linda det har ingen betydelse, det viktigaste var ju att det gick bra igår, idag är det ju bara vi i familjen här. Även då var hon elak mot mig och hånade mig inför mina svärföräldrar över hur jag är enligt henne.

Nu är jag så trött och uppgiven på min mamma. Jag ger henne chans efter chans och känner mig helt dränerad. Jag är så ledsen och vill bara lägga mig ner och gråta. Hon är så elak mot mig. Säger att jag och min man inte har det bra ihop, att han alltid ser ledsen ut pga mig, hon blev vansinnig på mig för att hon inte fick veta först av alla att jag var gravid förra gången, hittar på och anklagar mig för saker, säger att mina svärföräldrar inte känner sig välkomna hos mig, osv, osv. Jag orkar inte och vet inte vad jag skall göra. När hon har sina bra perioder så har jag även då svårt att förhålla mig till henne. Har ingen tillit till henne längre och vill inte släppa henne inpå mig. Vill dock inte beröva min dotter på hennes mormor för trots allt har hon bra perioder och min dotter tycker så mycket om henne. Men det blir ju alltid så här och jag vill ha lugn i mitt liv. Vet inte vad jag skall göra eller tänka.

Gissar att jag bara behövde skriva av mig. Kanske finns det någon därute med liknande erfarenher eller tankar. Vet inte ens vad jag skall säga till henne nästa gång när hon ringer och låtsas som ingenting. Jag orkar inte längre.