Ni som har blivit oplanerat gravida vid helt fel tillfälle och ändå bestämt er för att behålla barnet, snälla berätta er historia!! Jag skulle så gärna vilja höra lite solskenshistorier och övertyga mig själv om att jag kanske gör det rätta..
Jag visste direkt, när jag fick svart på vitt att jag va gravid att jag ville ha barnet. Det va bara självklart, fanns inte för en micro sekund någon tanke på något annat. Går inte att beskriva känslan på nå annat sätt, samma stund jag fick veta att jag va gravid så blev jag mamma 
Tack för ditt svar!! Jag önskar att det skulle kännas så självklart för mig med...
Vi fick plus 2:a januari 2009 trots p-piller, jag visste direkt att det var vår fina lilla bebis (fast jag både pluggade och jobbade..), men sambon var inte helt övertygad. Efter ett test till den 5:e januari var även han säker - vi skulle ha barn!
Idag är vår son 6 månader drygt och vi har inte för en sekund ångrat oss!
Min sambo är en fantastisk pappa, vi har en jätteglad liten kille och är enormt lyckliga!
Jag fick veta att jag var gravid i samma veva som min sambos företag gick omkull. Jag själv går i skolan och har nyligen fått veta att jag måste operera handlederna för Karpaltunnel syndrom.
Det kunde inte bli fel tillfälle för att bli gravid!!! Men jag berättade det iaf för min sambo som självklart grät av lycka :) Vi diskuterade många för och nackdelar med att skaffa barn nu.. Men sen sa min mamma något som verkligen fick oss att bestämma oss för att behålla det. Hon sa: "Oavsett om du har jobb eller inte när du blir gravid så finns det inget som säger att du har kvar det jobbet den dagen det är dags för förlossning. Livet är så oförutsäg bart idag så det finns inga garantier.. Idag skaffar folk barn även om dom är själva, arbetslösa, utan utbildning, och dom klarar sig utan problem. Varför skulle då inte vi klara det trotts att jag är sjukskriven och min sambo har A-kassa just nu."
Utan henne hade jag nog övervägt abortt.. Men de hon sa är verkligen sant! Det finns ingen rätt och fel tid. Frågan är bara om man vill ha barn eller om man är mogen för det själv..
Har 3 helt oplaneade barn och väntar nu min 4 oplanerade som än är en hemlis för omgivningen.
Dom är mina barn oavset vad och älskar dom över all annat.
kännar man att de e rätt så gör man rätt..
jag blev oplanerat gravid när vårt första barn bara var 3-4mån gammal....
maken var helt övertygad om att vi såklart skulle behålla..
jag kan fortfarande känna viss tvekan..är ändå i v36 nu ;)
mest för att min kropp har tagit såååå stor stryk av detta.. grym foglossning.. tungt o jäkligt..
hade en jobbig komplicerad förlossning med 1a barnet.. så jag kände/känner mig inte alls redo att föda igen..
men samtidigt så hade vi gått igenom ett x antal mf innan vi äntligen fick vårat första barn..
och det kändes som att om vi skulle ha gjort abort så kanske risken hade funnits att vi inte skulle kunna få fler barn sen, man vet ju aldrig.
efter detta barnet, kommer jag se till att vi skyddar oss ordentligt!:)
Jag blev gravid en månad efter att jag och pappan träffats. Jag var då 24 och han 21. Det var DEFINITIVT inte planerat! Men det var enbart klantigt, eftersom vi "råkade" köra oskyddat...
Tanken på abort dök faktiskt inte upp en enda gång. Kan man göra sig gravid på detta sättet får man ta sitt ansvar... Han blev överlycklig och jag med, faktiskt... Iofs höll vårt förhållande inte längre än till sonen var ett år, men vi är mycket goda vänner idag och sonen - som snart blir 12 år - mår bra.
Blev oxå gravid 1 månad efter jag träffa min sambo. Vi hade varken jobb eller egen lägenhet. Men tanken på att det var en liten skrutt med ett hjärta som slog gjorde de omöjligt för mig att göra abort.
Jag lyckades få ett litet jobb som ja tjäna ihop pengar till barnsaker och sambon fick en fastanställning när jag var i 4-5 månaden.
Vi bodde i början med sambons pappa men fick en egen 4:a när våran son var 4 månader. Nu är han 1,5 år gammal och vi har det jättebra ihop :)
Jag gick till en "abortkurator" och pratade. Där såg vi att nackdelarna med att behålla endast handlade om sådant jag var rädd för skulle hända, medan fördelarna var sådant som faktiskt existerade.
Sen var det ju även magkänslan.
Fick inte en egen lägenhet förrän i 9:onde månaden. Men nu fyller han snart 2 år och vi har det superbra!