Medvetenhet

Jag tycker att det verkar som om han är så trygg i att ni är såpass öppna och naturliga med hans adoption att det inte är något konstigt eller annorlunda med det för honom, bara helt naturligt. Säkert har ni gjort allt rätt vilket gjort honom totalt avslappnad i sitt ursprung.
Reaktionen kanske kommer senare när han blir äldre.

Ta det lungt, jag tycker ni gör det bra som "ligger lite lågt" - sonen har ännu inte nått den kognitiva utvecklingsnivå att han kan greppa skillnaden mellan "magar" ... det kommer först om några år och DÅ gäller det att finnas där och svara på hans funderingar ... 

Hej mammamys,
Vår tjej är ju halvåret äldre än eran kille och har just fyllt fyra. Hon har inte heller börjat fråga eller reflektera om hennes ursprung. Hon var 2,5 när hon kom till oss och vad jag läst här på FL ibland så verkar deras treåringar ha minnen från barnhemmet etc. Vi har varit öppna på samma sätt som du beskriver. Jag är nyfiken på andras erfarenheter när frågorna kommit. Kan man "göra fel" som mammamys nämner, jag har tänkt tanken själv. Står det säkert för en trygg anknytning eller kan det vara det motsatta? I sammanhanget kan jag ju nämna att vår tjej är väldigt verbal och uttrycker allt annat mkt tydligt. Jag rädds lite grann att hon istället samlar på till en riktigt ordentlig reaktion när hon väl börjar fråga eller kan det utebli helt? Snälla ni med äldre barn. Berätta!

Ja, då får man verkligen vara öppen med att svara på hans funderingar. Jag har gjort en egen bok om hur han kom till oss och skrivit den till honom och den gillar han att bläddra i. Och jag har gjort en likadan bok till lillasyster men utifrån hur hon kom till oss. Egentligen är det väl dumt att jämföra med andra, jag gör faktiskt inte det egentligen i andra frågor men just detta har jag funderat över hur andra barn verkligen pratar om detta tidigt, inklusive mig själv. Många tror att det har att göra med att våra barn är så lika varandra utseendemässigt och även oss föräldrar, jag vet inte.

Nimbus skrev 2010-04-03 18:56:44 följande:

Jag tycker att det verkar som om han är så trygg i att ni är såpass öppna och naturliga med hans adoption att det inte är något konstigt eller annorlunda med det för honom, bara helt naturligt. Säkert har ni gjort allt rätt vilket gjort honom totalt avslappnad i sitt ursprung. Reaktionen kanske kommer senare när han blir äldre.

Kram

Lycklig nybliven tvåbarnsmamma!

"andra barn verkligen pratar om detta tidigt, inklusive mig själv."

Men att andra barn (och du) pratar tidigt om detta behöver inte betyda att de förstår innebörden på ett djupare plan om "att ha legat i en annan mammas mage" - den insikten kommer långt senare ....kanske kan du för gen del minnas skillnaden på att veta (att du inte hade legat i din mammas mage) resp förstå (vad det betyder att ha legat i en annan mammas mage dvs det finns en annan "mamma" ngn stans!??)

- Barn pratar om mycket som de inte förstår - en del mer, andra mindre! Ibland, bara för att det träffar oss i hjärtat(?), så tror nog vi vuxna att barn förstår mer än de har förmåga att göra! och ibland kan det tom vara så att barnet pratar mer för de läser en reaktion i oss - vi blir ledsna, oroade eller arga dvs det blir en reaktion som gör att barnet känner sig lite extra uppmärksammat (vilket kan vara "trevligt") ....

Våra barn, som fyller 4 om några veckor, har en del minnen från barnhemmet och från tiden innan vi hämtade dem. Så fort de ser ett flygplan säger de att "det ska hämta barn" och när vi ser på kort från resan till Slovakien berättar de gärna och detaljerat om händelserna och om personerna på bilderna.

Fast det känns inte alls som att de inser innebörden av det hela: vad som egentligen hände, att det var just då vi blev en familj, att vi inte funnits med tidigare och att de personer som finns på korten inte längre utgör en del av deras nya liv. Det verkar inte som att de alls funderar på hur vi blev deras föräldrar och varför, eller vad som hänt med de (fostermamman, barnhemspersonal och kompisar) som blev kvar.

Jag tror att i alla fall våra barn är för små för att tänka i de banorna just nu, men som sagt så är jag säker på att de har minnen, så det kanske kommer.

Ja, det ligger mycket i det du säger, verkligen. Nej, jag kan inte säga att jag då när jag pratade vid 3 års ålder om att jag kom med flygplan när jag pekade på grannens stora bebismage och sade att jag har inte legat i min mammas mage verkligen förstod innebörden av vad det verkligen handlade om. Och det tror jag inte någon av de barnen jag pratat om som också pratar om att de inte legat i sin mammas mage heller gör, de är alldeles för små och de ska väl heller inte förstå allt heller eftersom det i många fall krävs en hel del förklaringar och en medvetenhet om att det finns människor som inte har tak över huvudet och mat på bordet och att man kan vara fattig. Det kommer ju längre fram när man börjar se över sin egen familj och situationer.

Pulkåkarn : Ja, jag funderar som du där också. Intressanta frågor!

Helle 68: Jag är rätt säker på att min son som var 1 år när vi fick honom inte har några minnen kvar som han minns och absolut inte sätta ord på eftersom han inte kunde prata då och inte är särskilt verbal kring sådana saker ännu heller men däremot så kan det ju finnas känslor som han kan få som separationsångesten osv från det som varit tidigare. Det kan jag känna nu när jag fått ett biobarn och ser hur utvecklingen för hennes del är, hur hon knytit an till oss, sina föräldrar direkt vid födseln och jag tänker nu att guuud vad starkt det bandet är, och självklart går tankarna till vår son som skildes från sin mamma direkt efter födseln och sedan tagits om hand av sjukvårdspersonal och barnhemspersonal under sitt första levnadsår. Innan har jag uttryckt att det är ju inte mycket med en bebis som äter sover och bajsar men det ÄR mycket man missar och det har jag funderat mycket på nu. Jag tänker också mycket på mina egna "besvär" jag haft med separationsångest och panik och jag har innan sagt att det inte har med att jag är adopterad att göra men jag börjar tro mer och mer att det visst till en del har med det att göra. Det är intressant detta! Man lär så länge man lever Men det handlar väl mest om i vårt fall som har både adopterat och fått biobarn att inte pressa på för mycket om olikheten hur de kom till oss för det kan ju snarare ge budskapet till sonen att vi tycker att det faktiskt är viktigt att poängtera skillnaden och det vill vi inte. Det gäller att hitta en balans helt enkelt

Vår dotter pratade en del om Ukraina tidigt, men det var helt och hållet på hennes småbarnsnivå och oftast inte egentligen relaterat till adoptionen. Så fort hon kunde prata (och det kunde hon hjälpligt före två års ålder) så pekade hon på flygplan och förslog att de skulle åka till "Kaina". Hon kunde möjligen också gå med på att det var ett plan till Tyskland, där morfar jobbade. När pappa åkte till jobbet var hon säker på att han skulle cykla till Kaina. Sin adoptionsfilm var hon intresserad av för att det var kul att se alla herrelösa hundar vi filmat utanför hotellet. Resten dissade hon.

Åtminstone ett år efter att vi kom hem (hon var 15 månader vid hemkomst) så var hon tydligt orolig när hon hörde ryska eller ukrainska. Vi bor nära ambassader som gör att vi hör de språken ibland på bussen eller när vi handlar. Dottern visade alltid stort intresse för alla som pratade de språken, men var samtidigt nervös och nästan klängde sig fast vid oss. När vi varit hemma ett halvår fick vi besök av två representanter för Ukrainas adoptionsmyndighet och en person från AC som tolkade. Dottern tittade fascinerat på besökarna hela tiden, men satt som klistrad hos mig och sin pappa. När besökarna skulle gå pekade hon på dem och sa "Den gå, den gå å den gå. Mamma tanna, pappa tanna, X (hennes namn) tanna". Så hade hon aldrig reagerat inför andra besökare.

När dottern var tre fick vi vår son (bio). Då blev det lite mer intressant med magar. Ibland gick hon med på att hon legat i en annan mammas mage. Ibland blev hon bara arg om vi inte gick med på att hon legat i min. I den åldern gillade hon de sekvenser i adoptionsfilmen där vi var med. Jag tror att hon gillade att se när pappa matade henne, ungefär som vi sedan matade lillebror. Däremot var själva adoptionen inte intressant.

Vid tre-fyra års ålder satt hon en dag i badkaret och sa plötsligt - out of the blue - "Mamma tror du att min mamma och pappa i Ukraina är ledsna?" Vi hade en ganska lång diskussion om att de förmodligen tänkte på henne ibland och undrade hur hon hade det. Dottern själv trodde nog att de kunde gråta lite. Men lika plötsligt slutade hin prata om dem och började leka med badleksakerna istället.

I femårsåldern hade hon en period när hon var väldigt anti allt kring adoptionen. Bland annat ville hon inte träffa en kompis som är adopterad. "För hon är brun och då ser man att hon är adopterad och då tänker jag på att jag är adopterad och det vill jag inte".

När dottern var sex år flyttade vi. Då ville hon inte längre ha kartan över Ukraina i sitt rum. Däremot var det helt OK att ha den på annan plats hemma.

Senaste året, hon fyllde sju för några månader sedan, har hon börjat bli mer intresserad av både Ukraina och adoptionen igen. Det händer att hon vill se sin film och då har hon frågor om barnhemmet och annat hon ser. Hon har börjar berätta för kompisar att hon är adopterad och blev väldigt förnärmad när en liten tjej inte trodde henne för att hon inte är brun. En av hennes kompisar är från Polen och det är jätteviktigt för båda tjejerna att de kommer från länder som ligger bredvid varandra. Den andra flickan är inte adopterad, men de känner ändå att de har något gemensamt.

Det här är vår dotters reaktioner. Jag vet inte huruvida de är typiska eller mer unika just för henne. Hon har alltid varit väldigt verbal och även kunnat sätta ord på känslor. Det har förstås varit till stor hjälp för oss, som hela tiden kunnat följa hennes reaktioner och vetat hur mycket hon vill prata om sin bakgrund och på vilket sätt.

Vi har alltid pratat om att vi flög till Kina för att vi längtade så mycket efter "X" och blev så glada över att hon blev vår dotter.

Från i höstas, då hon var ca 2,5 år har det varit mycket bäbis snack. Bästa kompisen fick en lillebror förra sommaren och X blev fascinerad över att han drack mjölk från bröstet och hade legat i sin mammas mage. Lekte mycket "mamma" och ammade sin docka. Vi har sagt att bäbisar växer i magen och när magen är stor kommer bäbisen ut, vuxit klart.
Från 3 års ålder pratade hon om att legat i min (mammas) mage som bäbis, men vi har sagt att Nej, du växte i en Kina kvinnas mage, men hon hade inget hus och mat och kunde inte ta hand om dig fast hon nog gärna ville, så då kom vi (mamma och pappa) till Kina för att ta hand om henne istället. Hon har nöjt sig med den förklarningen, mat och hus är något hon förstår och kan relatera till.

Vi säger "Kina kvinna" just för att för X är en MAMMA någon som matar, tröstar och finns HÄR. Skulle förvirra till det med en till MAMMA som (enligt X begrepp av vad en mamma är) inte kunde/ ville ha henne.
Nu när vi är på G för ett syskon så har vi pratat om att lillebroster legat i en annan Kina kvinnas mage, hon frågade själv om de legat i samma mage.

Vi har inte överförklarat något utan pratat om det X själv har funderat på och tagit upp. Tror att man får förklara efter hand som frågorna kommer, i den takt och på den nivå som passar just då. Tids nog kommer frågor om ursprung ändå.

Alla, adopterade eller bio, funderar ju på "vem är jag", sin familj och ursprung under uppväxten.

 

Har inte läst igenom alla inläggen men svarar ändå...

Det kommer när han blir äldre tror jag. Ni har sått ett frö i honom o när han är mogen att prata om det så kommer det. Om han VILL prata om det.

Jag är inte orolig över hur jag ska berätta om hans bakgrund, det har jag aldrig varit, det är inte det jag funderar över egentligen utan om hur andra barn verkligen pratar om det men jag tänker mest ur aspekten att han inte legat i min mage och hans syster har det. NU verkar det inte spela någon roll alls, allt är som vanligt, precis som det var innan han kom även om han blev VÄLDIGT ledsen när han såg mig amma lillasyster men det är allt. Han älskar sin syster mycket och han har accepterat henne till 100%. Men det är ju det som nämnts ovan, att det ger sig nog, att jag inte behöver oroa mig för att vi inte pratar mer om det än vi gör, hade nog gjort det mer kanske om lillasyster inte kommit magvägen men nu vill vi inte riskera att få honom att tro att vi gör skillnad på dem utifrån varifrån de kommer. Jag vet inte om jag uttrycker mig så ni förstår vad jag menar För mycket påskgodis i huvudet hihihi

Jag skulle gärna berätta om mina erfarenheter men bara om det fanns möjlighet att göra det anonymt. Tyvärr är det en begränsning här på FL att man i vanliga trådar inte kan välja anonyma nick. Jag har flera gånger avstått från att dela med mig av erfarenheter eftersom de - för att de ska vara till nytta för andra - blir ganska specifika och att jag därmed riskerar att kunna identifieras. Vi med större barn är antagligen extra noga med det.

Jag håller med, självklart vill man inte blotta för mycket av sitt barn. Kanske kan man ändå delge lite mer allmänna erfarenheter.