Han bryr sig inte när jag är ledsen

Vet inte vilket svar eller vad du frågar igentligen. Men det är väl enkel kommunication, Förklara för han, hur du känner och vad du vill han skall göra, älskar han dig skall han ju finnas och stötta dig...

Lycka till...

/Thomas

Ja jag vet inte vad jag ville med detta. Antagligen bara skriva av mig för att jag inte kan somna och få höra hur ni skulle reagerat i denna situation. Om det är jag som överdriver eller om han skulle kunna bjuda till lite mer.

Han är av den sorten att han inte vill prata så mycket, så när jag försöker ta upp nåt så tycker han bara det blir jobbigt. Jag är sån som vill prata och diskutera saker och ting. Jag har förklarat för honom i flera år vad det är jag önskar de dagar jag är lite deppig och det känns tungt. Jag vill att man i ett förhållande ska stötta varandra och finnas till för varandra. Om han öppnade sig för mig och släppte ut sina känslor så skulle jag finnas där för honom, men han gör ju tyvärr inte det. Nu är det ju inte så att jag går och bölar var och varannan dag utan det händer kanske 2 gånger i månaden eller nåt och då försöker jag oftast dölja det så gott det går, för att slippa besvära honom. jag önskar bara att han kunde trösta mig med lugnande ord som "lilla gumman det kommer ordna sig" och ta mig till sig istället för att stöta bort mig. Ibland tror han att jag gråter för att få uppmärksamhet t.ex. att jag vill att han ska vara med mig mer. men oftast är det så att han prioriterar bort mig och jag försöker tala om eller visa hur jag känner men tillslut rinner det över och jag börjar gråta p.g.a. att han inte vill va med mig. Tror överhuvudtaget att jag har stort behov av att bli älskad och känna mig älskvärd.

Jo men så är väl alla, jag med iallafall, Den jag lever med skall ju inte bara vara min älskade, utan även min bästa vän, som jag kan prata om allt med, så jag håller med,  sen att man kramar om tröstar eller bara just håller om , visar att man finns och ställer upp/ stöttar så skall det vara  ( min åsikt ), men kan ju ha nåt och göra med kanske hans uppväxt eller hur han blivit uppfostrad av sina föräldrar.. svårt det där eftersom folk är olika....Gäller nog bara prata med han och få han fatta vad du vill och tycker han skall göra.. men sånt skall ju helst finnas naturligt...

/Thomas

Man kan inte ändra andra.

Så antingen får du acceptera att han är så här, eller bryta med honom.

En tanke bara, jag har som barn varit van att ta hand om mig själv och min ledsenhet. Det gör att jag är dåligare på att hantera 'ledsenhet' än andra, på olika vis. Döljer den tills det rinner över osv.

Jag behöver, som du, en som kan ta det som något naturlig, ge en kram och försäkra mig att det inte är hela världen. (Har upplevt det. I ett bra förhållande fyller det helt enkelt INGENTING).

Men jag hittar kille efter kille som inte är stöttande på det sättet. Varför? Jo, min teori är att jag  är ju så van vid att skulla klara det själv att jag inte riktigt märker att jag inte får omtanke och stöd som är en helt normal del av ett förhållande.  Nej, det jag märker är att jag blir sådär ledsen och DÅ inte får stöd. Men då är det ju jag som är annorlunda, och jag ursäktar killarna med att 'jamen jag är ju så jobbig'.

Känn efter.

Min erfarenhet är att antingen har killarna omtanke och omsorg i sig, av sig själva från början - eller så har de inte det.

Men du kan ju fråga honom vad som ligger bakom att han blir irriterad när du blir ledsen.  Fråga utan fördömmande. Låt bli att svara honom, LYSSNA!!! Säg BARA ok, det ska jag tänka på, bara han sagt minsta lilla grej, och låt honom sen slippa diskussionen. Även om han bara säger att han inte blir irriterad. 'Ok, det ska jag tänka på. Vad är det på tv ikväll?'

Vi tjejer som tycker om att prata, kan lätt prata våra killar till tystnad. Då måste det byggas upp igen. Ord för ord. Och  eftersom det är HANS ord du vill åt, så ska du hålla käften .

Ja man kan ju se det som att jag måste lämna eller acceptera och jag kommer inte att lämna honom för detta utan får nog glatt acceptera att han är sån precis som han får acceptera många sidor hos mig.

I vissa fall när jag är ledsen vet han ju att det är p.g.a. av någonting han har gjort som jag gråter och han tycker inte att det han gjort befogar att jag ska gråta, det är väl inget att va ledsen för. Och nej det kan ju verka löjligt, men jag kan ju inte rå för hur jag känner. Då vill han inte prata för han är en sån som vad man än säger till honom svarar tillbaka: Ja jag är så värdelös, skaffa en annan kille som är bättre då o.s.v. Han är en sån som flyr från problemen genom att t.ex. sticka iväg och supa bort sina bekymmer, han går inåt.

Jag kommer så väl ihåg att jag en gång var så deppig p.g.a. att det var mycket med jobbet. han satt och spelade dator och såg att jag var ledsen men ignorerade det, ju längre han satt där och ignorerade det hela desto mer ledsen blev jag ju för att han så kyligt bara struntade i det. Tillslut sa han, vad är det då? Jag är mitt uppe i spelet. Måste du jämt bli så här när jag spelar. För han kan ju inte lägga ner sitt spel BARA för att jag mår dåligt och behöver nån.

Ja jag lyckas hitta killar med alkoholprobelm som haft tuffa uppväxter och som kanske inte är så bra på att hantera sina egna känslor och därmed inte andras heller. Jag är väl en sån som vill ta hand om, har även sånt yrke. Jag vill hjälpa och ger upp av mig självför andra, så när jag vill ha lite omtanke finns den inte där. De flesta har nog haft den åsikten att jag är så stark så jag klarar mig. Så när jag är lite ledsen tror de inte att det är så farligt när jag i själva verket haft självmorstankar (förr). Har också tidigt fått tagit ansvar och skött mig själv. När jag blev ledsen gick jag in i garderoben för att gråta så att man inte skulle få höra: vad är du ledsen för, det är väl ingenting att gråta för.

Säkert kan det va så att jag samlar på mig tills det rinner över. Men ibland känns det som att det kan komma så plötsligt bara.