Ni som berättade - hur gick det sen?

min bästa vän var otrogen mot sin kille, en halv kväll om kan säga så, och hon berättade det för honom efter ett litet tag. han blev skit förbannad och stack hemifrån men dagarna efter satte de sig ner och pratade igenom allt, de löste det iallafall och är tillsammans än idag och fick sin tredje förra hösten. men då var de med en kille hon aldrig träffat förut..

jag berättade för min sambo att jag var otrogen och varför. det var nu en dålig ursäkt att ha det men kännde att jag behövde det. det började i januari föra året att vi började plandera vårt bröllop och han fick "kallafötter" han började neka mej sex och närhet. i blera månade jag fick tillslut nog och hade sex 2 gånger med en jobbakompis i april. dagen efter berättade jag för honom att jag hade gjortdet. och jag var säkser på att han skulle kasta ut mej men han förstod mej och förlätt mej och jag lovad att jag aldrig skulle göra om det. och det kommer jag inte även om man skulle neka mej det igen. i juni föra året gifte vi oss och jag är så glad för det. så ja otrohet kan stärka och göra att ett förhållande blir bättre iaf för oss. men säger inte att alla blir det.

tack för två ärliga svar..

Fler?

Jag har ingen erfarenhet av otrohet men en sak som jag läst kom för mig. Varför vill man berätta när man har varit otrogen? Är det för sin egen skull eller för någon annans egentligen? Jag tror att många har så dåligt samvete att det mest blir för att lätta sitt eget hjärta och inte för förhållandets eller den bedragna partnens skull som man berättar om sin otrohet. Har jag fel?

vet inte hur ts tänker här men jag kan tänka mig att det i många fall handlar om att man vill berätta för att man vill ha en förändring. Man berättar om otroheten för att man kanske vill flytta ut och vill välja den man har varit otrogen med. Man berättar för att skaka om sin partner av olika skäl. Det kan finnas många skäl till varför man berättar.

Men om jag utgår från ts frågeställning så tror jag att ts har planer på att GÖRA något av själva berättandet.

TS!

Vad är det som hänt?

det är nog både ock.....men skulle inte du själv vilja veta om din partner gjort så?

tror inget förhållande blir särskilt bra om man INTE berättar...fel kan alla göra, men bestånde lögner är aldrig bra tror jag.....

Förhållande 1:

Jag valde att berätta för att jag inte mådde det minsta dåligt att under 4 månaders tid ha varit otrogen med en man jag lärt känna på krogen. Mådde jag inte dåligt så var jag tvungen att gå in i mig själv och finna orsaken till detta. Och det jag fann var att jag inte stod ut med tanken att leva med min man en dag mer än nödvändigt då min kärlek till honom försvunnit sedan ganska lång tid tillbaka.

Jag valde även att ansöka om skilsmässa och två månader efter att jag berättat separerade vi för att ytterligare fyra månader senare skriva på skilsmässopapprena en gång för alla (minderåriga barn fanns med i bilden).

Förhållande 2:

Både jag och min nuvarande man har varit otrogna mot varandra men vi har fixat det, vi har pratat igenom det, vi vet var vi har varandra. Vi vet att det handlat om en lust och inget annat.

Dock hade han ett förhållande med en kvinna under fyra månaders tid då han försummade mig och barnen ganska grovt och det mår han fortfarande dåligt av. Men han vet om vilka fel och vilka fallgropar han föll i så jag tror inte han skulle göra om det.

Jag och min nuvarande man har båda ganska stark lust och vi är båda väldigt flirtiga av oss och även om vi inte har ett "fritt förhållande" så har vi en sådan överenskommelse att vi insett att ett snedsteg behöver inte vara dödsstöten för ett förhållande så länge man är ärlig med vad som skett och så länge detta inte blir en rutin.

Ja, det var nog det.

Behöll ni den som ni bedragit?
Ja

Behöll ni den nya kärleken?
Nej, det handlade aldrig om kärlek, bara ett fyllestrul på en finlandsfärja.

Blev du utslängd?
Nej.

Vad hände efter ni berättat?
Ingenting, min man frågade om det var bra. Sen kom vi fram till att det där med sexuell exklusivitet inte riktigt är vår grej. Min man var mest orolig för att jag hade varit lite för full.

Jag berättade om min otrohet i ren hämd när annat dök ca ett halvår efter. Det var inte genomtänkt eller så. Blev mycket tårar, skrik och gap. Vi bodde på var ditt håll just då så ingen blev utslängd (han var redan utslängd)

Han förlät mig efter att jag berättade att jag låg med en annan man när vi hade det riktigt struligt i vårt förhållande. Låg med en som tyckte väldigt mycket om mig och jag tog tillfället i akt.

Vårt förhållande stärktes av det eftersom han äntligen förstod att ifall han inte skärpte sig kunde han förlora mig till någon annan. Han var väldigt arg och äcklad men lugnade ned sig efter några dagar (sjukt nog blev han lite upphetsad av att jag hade legat med en annan...)

Vi valde att dra ett streck över allt som hänt och satsa på riktigt. Idag är vi lyckliga ihop, gifta och har barn på gång.

Tack för att jag fått en lite mer nyanserad bild.

Jag valde att berätta om min otrohet. Det blev väldigt mycket gråt, skrik och långa samtal. Tillslut förlät han mig och vi gick vidare. Trodde jag.

Ett år senare var han själv otrogen, valde henne och dumpade mig. Han sa att någonting dog inom honom när jag var otrogen men att han inte insåg det förrän långt senare. Han sa att det hade kunnat dröja ett bra tag till men någon gång hade han kommit till insikt om att han inte ville ha mig, p.g.a. det jag gjort.
Vi separerade direkt, han ville ju inte längre vara med mig.

Berättade i tidigare förhållande -förhållandet höll men tog långt senare slut av andra orsaker. Han var bara skitförbannad för att jag inte berättat direkt.

Han avslöjades i nuvarande förhållande (berättade ej, jag kom på honom) - jag blev skitförbannad men vi är ihop fortfarande och tilliten är lite dålig emellanåt, har inte kommit över det helt, men det är ändå värt det som det ser ut nu. 

Naturligtvis för att man vill ha rent mjöl i påsen, så att säga. När jag avslöjade min man att vara otrogen så var det hemska att han ej berättat det för mig, att han ljög. Därför kände jag det som att jag levde i ett förhållande jag inte visste hur det var, jag blev osäker och otrygg och är fortfarande rädd för det.

Jag skiter i att han knullat andra numera. Problemet är att han måste vara ärlig med mig om det. Jag vill veta hur mitt förhållande ser ut. Annars kan jag ju inte välja om jag vill leva i det eller inte.

Den friheten ska man väl unna sin partner. Att välja sitt liv och sitt förhållande.

Skulle du tycka likadant om partnern ljög om att "det är lugnt, vi har tre mille på kontot" när det egentligen rör sig om 3000 kronor?

nej, man vill väl veta vad man har.

Men ja, det är även ganska påfrestande att dra ner sig själv och sin omgivning i lögn efter lögn och hela tiden ha nerverna på helspänn och vara rädd för att det ska avslöjas.

Jag berättade för att jag inte mådde bra själv, egoistiskt kanske. Men å andra sidan hade jag ju velat veta ifall han hade gjort det.
Vårt förhållande hade varit dålig länge, var med en kollega på en jobbresa och berättade två veckor efter.

Första smällen var jobbigt, mycket skrik, gap, tårar. Jag gick in i något slags vakum där jag inte hittade mina känslor för min man, visste inte om jag ville separera eller vara kvar. Han ville dock, när ilskan lagt sig, försöka igen och vi hade så smått börjat hitta tillbaka igen, allt kändes jättebra.

Så nu, två månader efter att jag berättade har det uppdagats att jag inte berättade hela sanningen, vi pratar om detaljer kring själva otroheten, hur den gick till. Jag ville bespara min man dessa för jag trodde att de skulle skada mer än göra nytta, men han skulle absolut veta. Det har aldrig funnits känslor med för otroheten, maken visste att vi hade sex, exakt hur kändes för mig inte nödvändigt att lyfta fram eftersom det inte betyder ett dugg och dessutom är det avslutat.

Han har nu lusläst vad jag skrivit i ett annat föräldraforum på nätet, jag har väl använt det som någon slags ventil, ett sätt att få veta ifall mina tankar och känslor kring vårt förhållande varit normala, jag har skrivit mycket där under väldigt lång tid, en slags dagbok. Detta ser han som ett ännu större svek, att jag klankar ner på vårt sexliv, hans manlighet. Han är nu på botten, fortfarande väldigt arg. Jag mår inte heller bra, vet inte om jag orkar. Hur kommer vårt förhållande bli i framtiden? Kommer det någonsin finna tillit? Kommer jag få leva med att vara skurken i all evighet?

Jag lever för dagen nu, hoppas han lugnar ner sig påpass mycket snart att han kan komma till någon slags samtalsnivå. Sen får vi se hur det går...

Jag fick veta förra veckan att min sambo varit "fylle" otrogen i början av vårt förhållande. Är höggravid med vårat första barn .

Vi har haft det svårt i vårat förhållande från den tiden utan att jag vetat varför. Jag har kännt att något varit fel men trott att det berott på att han inte vill vara med mig. Inte att han varit otrogen.

Han har varit frånvarande på något sätt vilket har resulterat i att jag de senaste månaderna gått och funderat på att lämna honom då jag känner mig försummad. Han har knapt vågat röra mig om jag inte bett honom vilket gör att jag inte tänder på honom på samma sätt längre.

Jag har desperat velat att han skulle se och röra mig och nu när han gör det efter att lättat sitt hjärta vet jag inte om jag har mina känslor för honom kvar.

Han säger att han mått så dåligt över allt att det är det som gjort att han inte varit som vanligt. Vilket jag kan förstå men det som sårar mest är att han inte sa något när han såg att jag mådde så dåligt. Jag har ju vetat att något var fel men inte vad.

Så nu är ju frågan om jag ska stanna eller inte.  Kan jag se det positiva med vårt förhållande eller är sveket förstort. Jag har alltid sagt att är man otrogen är det något fel på förhållandet och man inte ska vara ihop. Men nu när jag sitter här höggravid och med ett gemensamt liv vet jag inte.

Jag vill ju inte stanna bara för att det är praktiskt eller för våran ofödda dotters skull. Utan för att jag är kär. Men hur gör man hur går man vidare. vill ju inte bara vara fysiskt närvarande i förhållandet utan känslomässigt oxå!

Hej ts,

vad har hänt, vad står du i för situation?

Förra året var jag otrogen mot min sambo. Vi hade då varit ihop i 7½ år och har två små barn.
Vi har alltid haft en bra grund men det var ett jobbigt år förra året samtidigt som jag vet att jag gärna tar emot bekräftelse av andra.

Jag var på en skidresa med ett stort gäng och var där otrogen med en snygg 3-barns far. Gick inte hela vägen och jag känner igen som någon annan skrev, han har velat ha alla detaljer, för att kunna gå vidare. Jättejobbigt att berätta.

Först en jättejobbig tid. Jag valde första 3 månaderna att inget berätta men istället blev jag kall och elak, för det dåliga samvetet och känslorna åt upp mig innefrån.
Jag berättade en kväll och han blev chockad, arg, ledsen ... vi sov i två olika rum.
Men bara dagen efter tror jag hade vi bästa sexet på länge och känslorna gick upp och ner....som en nytändning men samtidigt jobbigt att se honom må dåligt. Han jobbade mycket just då och jag tog hand om barnen och grät när dem inte såg.

Hösten innebar en tuff tid på mitt jobb och vår vardag blev mr och mer tjafs och vi va nära att separera.
I julas fann vi varandra igen på "riktigt" och har sen dess haft det riktigt bra. To.m tänkt skaffa ett tredje barn.

Bollar gärna tankar här.

tack för alla svar och berättelser!!

Ska försöka svara lite här..

Jag står i ett äktenskap som innefattar gemensamma barn och barn sedan tidigare. Vi har för det mesta bra men det som äter upp mig är makens kärlek till alkohol. Han är inte uttalat alkoholist men steget är inte långt dit.

Jag känner att jag vill ha mer av mitt liv än det här och jag är in i själen trött på att hela tiden behöva slåss mot alkoholen. Jag känner mig som ensamstående, jag tar hand om hela familjen dygnet runt. Jag har sällan chans att andas och bara få vara jag.. Och det beror på alkoholen som tar för stor plats i makens liv. Han sviker inte bara mig utan även våra barn när han väljer att festa före att umgås med oss. Han är ständigt trött och orkar inget, mycket på jobbet och konflikter på arbetsplatsen pga alla varsel och uppsägningar och tar till alkoholen för att stressa av och få tänka på något annat.

Nu har en flirt med en kollega gått och blivit allvar. Något som var en lek har blivit blodigt allvar och jag inser att jag blundat alldeles för länge. 5 långa år av flirt, lek och känslor har blivit en enda stor KNOCK OUT och jag föll för den här mannen och vi har inlett ett förhållande och vi pratar dagligen om hur 17 vi ska lösa detta. Vi inser dilemmat och att det vi sysslar med är ohållbart och vi börjar också inse att vi måste ta tjuren vid hornen. Vi vill leva med varandra - men hur gör man och vart börjar man?

Det här äter upp mig och som ni förstår finns det massa massa massa tankar, känslor och funderingar kring detta som är svårt att bena ut. Jag har ångest inför våra barn och allt som kretsar kring vår familj, vem är jag att splittra alla barn/syskon? Men samtidigt kan jag inte ha det så här längre. Jag äts upp inifrån av all ångest och allt bråk mellan mig och maken.

Jag har ställt ett ultimatum - mig eller alkoholen och det verkar som att det gått upp ett ljus för honom för nu kan jag se den man jag blev kär i och valde att gifta mig med. Men är det försent? Jag vet inte... Jag kan inte just nu ärligt säga att jag vill fortsätta med honom och det skrämmer skiten ur mig... Och hos den andra mannen har jag min pusselbit, ett liv långt ifrån alkohol, ett liv som stämmer mer med det som är jag ..

Kan åldersskillnaden plötsligt börja spöka efter så många år?  Kan min 14 år äldre make plötsligt bli den trista gubbe vi skrattat åt i början? (den andra är 3 år äldre än mig)

Bolla tankar med mig!!!!!!