Jag sjunker och orkar inte mer nu..

Jag skulle föreslå psykolog, men ser att du redan varit där. Själv är jag också deppig, men har inte kommit iväg till en psykolog...vet inte hur jag ska ta steget dit...får ingen hjälp heller.

Jag är gravid i v.33, känner mig bara fet ful och olycklig. Orkar inte ta hand om mig själv just nu...ser förjävlig ut...går i mjukisbyxor och söndrigt linne dagarna i ända. Men idag har jag bestämt mig för att i alla fall göra en sak för min egna skull, gå och klippa mig och färga håret, bara för att få lite förändring.

Tycker du också ska göra något för dig själv, unna dig en klippning, spa, fotvård, manikyr eller vad som helst. Ta med dig en vän du inte träffat på länge, låt mannen din ta hand om barnen den dagen. Gör något för dig själv som gör att du tycker du ser lite finare, lite fräschare eller som bara gör dig gladare, om så bara för stunden!

Har inget ork att göra något just nu  - kommer åka iväg till mina förädrar nu när jag skall börja med medicin, för att bara vara själv... känner mig som en svikare som drar från min underbara familj.. men jag orkar inte mera..

längtar efter å ha kul och skratta, se det underbara i naturen, lyssna på fåglarna som sjunger att våren är på väg... skratta skratta skratta... vara mitt vanliga glada jag - jag är faktiskt en rolig og glad tjej, men hon har varit borta en längre tid.

Ibland känner jag att jorden vore bättre utan mig - men skulle dö av att inte får vara med mina barn och familj...

VET att kontinuerlig sömn över längre tid hjälper mig - men hur får man ihop det när man är småbarnsföräelder... hur skall man orka...

Jag vill ha en normal vardag, lämna och hämta på dagis, jobba, äta lunch med glada kamrater, göra god middag til min underbara familj, leka med barnen och mysa med mannen.. Vara social med goda vänner..

Sitter nu i ett mörker även om solen skiner ute...

Det låter verkligen som att du har det tungt just nu. Får du samtal också? Psykoterapi? Varför tror du själv att du mår dåligt? Finns det något i ditt liv just nu som orsakar att du mår så här eller är det så att det finns gamla grejer som sliter ner dig?

Jag är också en sådan som alltid försökt klara ALLT själv. Jag har "lyckats" i livet, genom utbildning, är gift och har en fantastisk son. Men i perioder av mitt liv har jag dolt en ätstörning och en depression. När jag var yngre blev jag utsatt för ett övergrepp som jag aldrig berättade om för någon. Jag har haft turen att träffa en helt fantastisk psykoterapeut och det känns som vändningen i mitt liv. Det är oerhört jobbigt att gå i terapi och att prata om sådant som jag alltid hållit för mig själv tidigare. Men det är läkande att märka att man inte behöver stå ensam och att sätta ord på känslor jag knappt visste att jag hade.

Det jag vill säga till dig är att det finns väldigt goda möjligheter att du kan må mycket bättre med rätt hjälp! Medicin kan vara jättebra att kombinera med samtal. Men du behöver prata med någon också. Ångest och depression är jättevanligt! 20% av alla människor i Sverige är någon gång i livet deprimerade. Men det är sällan ett permanent tillstånd.

Du verkar vara en resursstark person som har ett ordnat liv, familj och vänner. Jag tror att du kommer ur detta! Men man behöver någon som följer med en på resan.

Tack snälla du för svar.
Jag sliter med lite från förut, en fd som söp och var extremt elak psykiskt gav mig en reäl knäck. Detta är iof 10 år sedan, men har aldrig jobbat med detta.

Går till psykolog och pratar regelbundet. Har jobbat mig genom det gamla tror jag, nu jobbar vi mest med att jag mår så dåligt.

Jag tror att en lång tid med sömnbrist (ca 4 år) - sjukdommar hos mig själv och otroligt mycket hos barnen.
Vet inte exakt när det började att vända neråt, men tror att jag har slitit med depressioner från och till i dessa 10 år.

Idag känner jag mig illamående, helt orkeslös (ingen kraft i armar och ben typ... allt blir jobbigt) - och jag är bara ledsen. Är hemma med äldsta barnet idag pga sjukdom, och så fort jag går ut från rummet så vill jag bara störtgråta...

Det jobbiga är att jag ägenligen inte har något att vara ledsen för som sagt.
Har alltid lagt till rätta för mig - och det gör mig ennu mera frustrerad och besviken på mig själv. Förbannad med - för jag vill inte detta - så trött på att dagar, veckor går och får aldrig tillbaka dessa. Vill vara lycklig som jag vet att jag förtjänar och har all möjlighet till att vara..

Råkade trilla in på denna tråd när jag googlade idag :
Har sedan några veckor tillbaka befunnit mig i ungefär liknande krissituation som trådstartaren...
 
Försöker "samla information" för att förstå,  som kan hjälpa mig ur denna mardröm likt dig
Hör gärna av dig via mail eller tråden.
Om du inte orkar ( vilket jag förstår ) vill jag råda dig att bryta detta genom att försöka mobilisera dina sista krafter och ta dig till närmaste psykiatriska jour mottagning där du kan få omedelbar hjälp.

Det viktiga för dig och din familj just nu är att du får hjälp att sova och äta ordentligt i lugn och ro.
Minimera sinnnesintrycken genom att få hjälp att åka bort från hemmet och sova på en psykiatrisk dygnsmottagning funkade mkt bra för mig o var jätte skönt !!!!! JJag kände mig trygg och visste att det hela tiden fanns erfaren personal att prata med 24 h om dygnet. Kunde på något konstigt sätt släppa taget och bara vara.....o vila i mig själv samtidigt som det är jätte viktigt att inte isolera sig helt.

Jag hamnade i ett mkt obehagligt förvirringstillstånd ( process) pga långvarig och ihållande psykisk o fysisk utmattning för en vecka sedan. Symptomer med overklighetskänslor, försämrat minne, dålig tids- /rums uppfattning extrem trötthet ( utmattning ), extremt känslig för ljud och ljus etc

Man kan enkelt beskriva hela händelsen som: En känsla av att tappa fotfästet!
 Att gå in i väggen!
Nu håller jag på att bli sinnessjuk! Nu brister det! Gått ner mig i absoluta botten........etc

För mig har det varit mkt viktigt att kunna sätta ord på mina känslor och upplevelser....då dessa är traumatiska i sig själv. Att öppna upp o släppa ut lite pysande luft i tryckkokaren så att säga.

För mig var förvirringen mkt obehaglig då jag samtidigt var medveten, dvs ej psykotisk.

Historien bakom är en rad av händelser o faktorer som ex dålig sömn, nybliven förälder, ensamstående, fysisk sjukdom och handikapp mm Dvs både känslomässigt ( affektiva ) , miljöbetingade och fysiskt i en salig blandning.

Oj oj oj vad lååångt detta inlägg blev.....ursäkta min egoism men hoppas den kan komma till någon nytta.

Kom Ihåg! Det är inte ditt fel .
Du rår inte för att du mår dåligt o kan inte styra detta själv

KRAM