Jag tål inte min bästa väns dotter

Säg till henne själv när din gräns är nådd... Det hade jag gjort och jag gör när jag tycker barn går över gränserna med mina barn.

Jag har det likadant med en av mina närmaste vänner..Hon fick sitt första barn, en dotter, tre månade efter att jag fick min andra son. Hennes olidliga lilla tjej, är alltid arg, alltid antingen slår, klöser eller drar mina barn, mig eller sin mamma i håret. Och hon tar otroligt illa vid sig när någon säger till hennes "lilla skatt". Hon tycker att man inte får lägga sig i andras uppfostran, oavsett situation. Detta gör att vi bara träffas ute, för mina barn är livrädda för hennes dotter, då hon lyckats klösa dem blodiga flera gånger då jag vänt på huvudet ett par sekunder eller så, och eftersom vintern varit så kall träffas vi knappt alls längre, trots att vi båda är mammalediga fortfarande, och alltid umgåtts väldigt tätt.. dessutom bor vi typ tio minuter ifrån varandra. Jag saknar vårt umgänge, men kan inte umgås med henne på bekostnad av mina barn känns det som!

Jag brukar säga ifrån men mig lyssnar hon inte alls på. Sen blir det lite tjatigt eftersom jag då måste säga till hela tiden. Jag brukar försöka att umgås med min kompis när hon inte har dottern men det är inte alltid det fungerar, sen vill min kompis gärna att våra barn ska leka tillsammans, för hennes dotter saknar ju min son (?)...

Förstår absolut hur du känner TS!

Själv funderar jag starkt på att bryta kontakten med en viss vännina sen hennes 2½ åriga dotter tog strypgrepp och knuffade in min ettåriga son i en dörr igår, utan vidare reaktion från vänninans sida. Och det är inte precis första gången hennes dotter skadar min son, vänskapsförhållandet blir ju minst sagt ansträngt när man aldrig kan slappna av i vännens barns närvaro.

Ja det blir lite svårt att umgås och prata när jag hela tiden känner att jag måste passa hennes dotter. Sist vi umgicks lyfte hon upp min son i soffan och han har inte lärt sig att klättra upp och ner från soffan än. Som tur var kom hon och berättade att han sitter i soffan, nu ville hon inte vara elak geonom att sätta honom i soffan men jag som var nervös sen innan blev ju inte mindre nervös.

Oj, oj...jag känner igen en del av det ni skriver...Jag har en dotter som nu är snart 4 år och umgicks en del med min bästa vän när dottern var kring 2,5 år. Hon hade då en son som var 1 år, och det hände ibland att min dotter tog ifrån honom saker eller ville leka andra saker än vad han ville. Självklart sa jag åt henne och för det mesta lyssnade hon, men ibland inte. Precis som 2,5-åringar gör (och inte gör )

Jag menar inte att låta som en besserwisser nu, men ni kommer märka att barnens roller kommer att förändras. Min kompis tyckte att det var fruktansvärt jobbigt att min dotter ibland tog ifrån honom leksaker och sa "MIN!". Men rätt vad det var så var hennes son 2-3 år- och gissa vem det då var som fick hålla stenkoll på sin son, som både slogs, drogs i hår och snodde grejer av de andra barnen?!

Det "hör till" barns utveckling lite det där med att tro och tycka att allt kretsar kring dem och att alla saker är deras. men för den sakens skull får ju inte barnen vara dumma eller elaka. Men ni kommer märka att även era små änglar kommer att vara dumma med andra barn nångång förr eller senare. Hårt men sant!

Jo det kommer han säkert men det blir lite jobbigt när man ser den där blicken som säger att hon skulle slå honom om vi inte tittade. Min son är ganska tålig (just nu) så det är inte säkert att han skulle säga nått om hon slog honom heller. Jag förstår att det hör till barns utveckling, men jag hoppas verkligen att det inte hör till att vara elak.

Jag har haft det likadant med min svägerskas två barn - alltså ungarnas kusiner. De har varit rent ut sagt elaka och otrevliga på alla möjliga sätt, både mot barn och vuxna. Men tack och lov så verkar de växa ifrån det. De är nu 5 och 7, och sjuåringen har blivit helt normaltrevlig. Femåringen har väl en bit kvar på vägen, men hon kommer nog att bli som folk hon också.

Men nu handlar det inte bara om snodda leksaker. Barnen slåss ju. Det är något som förälder ska ta på allvar. Hade min son slagit något skulle jag ta tag i det och inte låtsas som att inget hänt. Detsamma om han är otrevlig eller elak mot andra barn och vuxna.

Ja, jo, jag vet att det är skillnad på snodda leksaker och att slåss.

Men även den snällaste av ungar kommer nångång att slåss- oavsett hur väluppfostrad den är.

Vår dotter (snart 4 år) har två gånger slagit till ett annat barn. Hon är vanligtvis en lugn, stillsam och blyg liten tjej, och vi är föräldrar som absolut säger till och håller koll. Ändå har hon två gånger slagit till andra barn.

Jag vet att två gånger inte är någonting i sammanhanget, eftersom Ts pratar om mer upprepade saker. Det jag vill få fram är att man som förälder ibland har svårt att se att sitt eget barn nångång kommer att göra saker som är mindre bra. Speciellt när barnet är så litet som ett år. Alla ettåringar är väl snälla och väluppfostrade?!
Det var lite det jag ville mena när min kompis upplevde vår dotter som jättejobbig för att on ibland tog ifrån hennes son leksaker. Hon kunde aaaldrig i sitt liv tro att hennes 1-åring skulle göra lika. Men...som sagt. han både slogs, drogs i hår, knuffades OCH snodde leksaker.

Men ja, jag vet att vi pratar om olika saker här, men jag ville bara förtydliga min poäng- att man ibland får räkna med att även sitt eget barn nångång i framtiden kommer att betraktas av andra som en "jobbig unge", hur svårt det än kan vara att tro det själv!

Ts förstår dig

Har ett ex också utspelade sig här i förra veckan makens vännina och son på snart två var på besök (kanske ska nämna att vi har två barn en på 5 och en på 1 år) Jag tycker att våra barn då båda kan vara lite busiga och nyfikna och har / vill pilla på allt ,men vi har sagt ifrån till våra barn och den stora vet hur man nu uppförsig den  lilla inte lika mkt men förstår ordet ajaj och vara snäll... Vänninan som va på besök hennes son har fått en friuppfostran och han är heltvild väller fram och förstår inte vad nej ajja osv betyder, villket också gör att han verkar göra illa sig lätt då detta barn får göra som han vill och klätra och hänga på allt... Men nu va dom ju på besök och vi hade käkat höll på plocka undan, mannen och hon samt alla barn stog  utan för köket jag går ut till dom och då kommer hennes son från vårt sovrum dragandes på  en av gitarrerna som min man har  pianolackad jag håller på att dö min man tar av pojken guran men inte fan säger mamman ett ljud till sonen!! Hade det varit våra barn som gjort nått sånt borta hade jag förklarat för dom att så fick man minsan inte göra och sen skulle jag ha erbjudit ersättning för eventuell skada osv sen hade jag tackat för mig och åkt hem... Nej då han fortsätter med att hoppa i soffan på en av våra datorer som hon surfat på sitter på den, står på den mm .jag säger att det inte är så bra om han gör det men inget händer..... Och detta är inte första gången han gör saker och hon skiter i det ..... hon säger "jag orkar inte han får göra som han vill"... stackars barn säger jag..

Och japp man kan se reopr på guran......

Här har vi samma problem. Vårt barns ena kusin (min svågers barn) är bara överenergisk, ska stå i centrum hela tiden på ett sätt som inte verkar helt normalt jämfört med andra barn i hennes ålder. De har varit på BUP med henne som inte hittat några fel. Jag tror mycket ligger hos föräldrarna som aldrig säger ifrån ordentligt eller sätter gränser. Det har gått så långt att flickan har varit på vårt barn från det att h*n var 7 månader. Det var första gången hon slog och sparkade min bebis och sedan har det upprepats MASSOR med gånger när vi umgåtts hela familjen om man inte punktmarkerat flickan konstant. Det har gått så långt att jag och min man gör upp schema innan vi ska till hans föräldrar eftersom det inte fungerar längre. Nu har det efter två år börjat bli bättre, men det är långt kvar. Vi har pratat med föräldrarna, men de tar det inte till sig trots att vårt barn fick bulor, blåmärken och rivsår redan innan ettårsdagen. Hon har fällt kommentarer som "här får du för att du dreglar och är äcklig" och så har man i sista stund fått stoppa henne. Barnens farmor har varit en pärla i det hela. Hon har gått in och stoppat saker, hjälper oss att hålla efter och jag tror hon har pratat med flickans föräldrar efter att även vi har gjort det. Hon har verkligen hjälpt till för att förbättra situationen som nu långsamt är på väg att bättras. Jag känner mig skyldig för jag har svårt för flickan efter detta. Jag vet att jag måste vara vuxen i detta, men det är så svårt när det handlar om ens egna barn. Fick jag välja skulle vi inte umgås med dem längre, men det går inte då min man står sin bror mycket nära och de har en nära kontakt.

Oj låter som om det är fler som har det ännu tuffare med vänners barn. Det är riktigt svårt att veta hur man ska agera. Jag skulle aldrig acceptera att min väns dotter rent ut sagt slog vår son. Där går nog min gräns och jag hoppas att jag den dan det händer kommer att vara stark nog att säga till min kompis att våra barn inte ska umgås på ett tag. För jag hoppas verkligen att det är en fas!

Jobbigt. Samtidigt är barn barn. Hon har inget syskon(?) och säkert svårt att interagera, vilket de behöver lära sig. Sedan känner jag igen det ifrån när mina barn var små. Man tyckte en fyraåring var en bjässe jämfört med sin ettåring och skraj för vad som kunde ske. Men vad kan hända egentligen? Det är ju vanligare att ettåringar river varandra i ansiktet, biter och slår, än att större barn slår ettåringar. Att en fyraåring däremot ser arg och sur ut och rycker ifrån grejer kan göra ettåringen ledsen, men jag skulle inte oroa ihjäl mig. Du verkar dessutom själv ha ett barn och kanske är lite ovan vid att barn s a s "tar hand om" ditt barn, vilket man ju blir mer avslappnad med om barnet har syskon.

Jo det kan väl ligga lite i det du säger, men vi brukar umgås med sonens kusiner (4 barn mellan 1-7 år) och där finns det också en 4 åring som inte vill dela leksaker men det är inte på samma sätt.