Växa upp med en sjuk förälder

Jag växte upp med en psykiskt sjuk mamma och pappa.
För mig var det en hemsk barndom. Mamma träffade en ny när jag var 7 år. Han missahndla mig och min 2 år yngre bror. Mamma sa aldrig ifrån och hon valde sin sambo framför sina barn. Mamma misshandla oss oxå. Hon förlora vårdnaden och vi fick flytta till vår pappa som var sjuk. Men som tur var så hade jag en underbar plastmamma.
Idag träffar jag inte min mamma och hon har aldrig visat intresse av att träffa mig.
bara snackar skit och tycker synd om sig själv.
Jag har inga råd eller tips tyvärr. Jag har bara sett framåt och inte blickat bakåt,, lagt allt bakom mig och tänker att jag aldrig ska bli en sådan människa. Det har gjort mig stark. Jag klarar mig utan föräldrar!

Jo jag har ju pratat med psykolog. Men jag hoppade av efter ett tag.

Ett tips är att läsa "Flodhästen i vardagsrummet".

Min mamma är psykiskt sjuk men var "odiagnosticerad" tills att jag nått vuxen ålder. Både min äldre syster och jag har på olika vis bearbetat vår barndom. Min syster blev fysiskt misshandlad- delvis för att hon skyddade mig, hon tog stötarna så att säga.

Min mammas sjukdom yttrar sig så att hon periodvis är mycket "uppåt" och sover knappats. Vid dessa tillfällen kom det stora paket med kläder från H&M Rowells, Ellos, Haléns mm. Mor köpte en gång cyklar åt oss allihop, vi skulle på cykelsemester till sommaren (då var det november). Jag minns bullbak mitt i natten, fiml&godis mitt i veckan, stanna hemma från skolan för att gå i stan med mamma (hon ringde och sjukade oss). Planer på att köpa djur- jag blev lovad en ponny som 10-åring och vi åkte runt och provred en massa (mor kunde inget om hästar alls) jag trodde givetvis på det då för det var innan jag lärt mig att det som hände då mor var "pigg" skulle försvinna på en gång såfort hon blev "trött".

Då låg hon med gardinerna nerdragna och steg inte upp. Gick inte till sitt jobb. Lagade ingen mat. Tvättade inga kläder. Köpte inte ens mat. Bara låg och låg.

Det måste funnits perioder då hon varit "normal" med, men varken min syster eller jag minns dessa. de andra minnena överskuggar allt. Hon hade aggresiva utbrott i samband med att "uppåt-perioderna" var påväg att gå över, när hon började inse hur hon uppfört sig och började skämmas (förmodligen). Då slog hon oss och beskyllde oss för att ha skämt ut henne, gjort henne illa och att hon ändå snart
skulle dö.

Min allra största fundering som vuxen är, varför ingen vuxen i vår närhet reagerade. Vi kom hungriga och smutsiga till skolan under vissa perioder. Min syster var aggresiv mot andra barn och slog även mig helt öppet inför kompisars föräldrar. Hon var överdrivet sexuell och mycket promiskuös i tonåren, stämplades direkt i skolan som "problembarn". Jag kunde vara hemma hos kompisar tills att deras föräldrar bad mig gå hem för att kompisen skulle lägga sig. Jag fick vara ute under vissa perioder hela nätterna. En gång gjorde jag och min syster upp en eld på grillplatsen utanför vårt hus, vi hade tidningspapper som vi tagit från en returstation och vi hade köpt 4 potatisar för en krona på k-marknaden som vi tänkt att baka (vi var 7 och 10 år, och det var en skol-kväll). Då kom en kompis förälder ut med en hink vatten och släckte elden och skrek åt oss att gå hem.
När jag var 4 år promenerade jag ensam hem till två dagiskompisar (över en trafikerad väg) som bodde ca 2 km från oss.

Jag antar att många vuxna hade fullt upp av egna problem och därför orkade de inte se oss. Fröken i skolan ansåg att vi var "jobbiga" för vi hade aldrig läst några läxor och dessutom störde vi undervisningen, jag blev mycket ofta utkörd från klassrummet.
Detta känns trots allt som ett svek och jag kan inte låta bli att undra hur allt hade utvecklats ifall någon vuxen hjälpt oss på något vis. Vår pappa var och är mycket passiv. Han satt i sitt arbetsrum alltid med dörren låst.

Idag arbetar både jag och min syster inom vård&omsorg, vi är utbildade på högskola med vars en master-degree. Vi har män och barn och ordnade liv. Vi har kontakt med föräldrarna men de får aldrig vistas ensam med barnen.

Ursäkta att detta blev så hemskt långt! Det kändes skönt att skriva.

Jag har inte träffat min mamma på många år. Hon lever ihop med mannen som misshandla oss fortfarande.
Men då jag bodde hos henne efter att hon skjilde sig med min far som var otrogen så förlora vi huset. Vi flyttade till en lägenhet och där hade vi ingen el eftersom mamma inte betalade elen. Jag gick runt i trasiga kläder och mamma var sjukskriven och låg alltid och sov, alltid mörkt i lägenheten och stökigt. Ibland mådde mamma bra, då bakade hon bullar för fullt och var som en mamma ska vara. Men sen mådde hon dåligt igen och ofta så orkade inte hon hämta på dagis så vi fick alltid gå hem. Det var ett litet samhälle och vi hittade hem.
Jag lagade frukost till mamma redan som 5 åring och städade. det var jag som tog hand om henne. sen träffade hon en man och blev som en ny människa, men så tog det slut och hon mådde dåligt igen.
Vi fick sällan mat hemma och kunde gå hungrig och vi fick alltid ärva kläder som var trasiga och fula och vi var ovårdade. När det var Lucia och sånt i skolan å dagis så fick lärarna hjälpa mig med kläder för mamma struntade i allt..
Jag kommer inte ihåg allt hon gjort för jag har förträngt en massa!!!

Har vuxit upp med tidvis världens finaste mamma. Vi var som vilken svensson familj som helst. Lite flera bara. Vi är 6 syskon. Pappa är alkoholist, idag är han dióck nykter alkoholist sen ca 4 år tillbaka.

Allt började när jag var 11. Mamma skulle åka iväg till ett rehabhem och bo på för sin nacke som hon hade fel i. Mamma kom hem varannan helg. Efter ca 2 månader på rehaben så hade mamma totalförändrats. Hon var inte längre våran mamma, när hon kom hem för gott från rehab så pratade hon om djävlar och demoner, låg i sängen väldigt mycket, började träffa massa "hokuspokus" människor som lurade av henne massor och pengar i utbyte mot stenar som skulle bota hennes värk..

Idag är jag 25 år. Min mamma som jag hade när jag var 10 har ännu inte kommit tillbaka. Inte förrän nu när jag och min storasyster har börjat "rota" i vad som egentligen hände med mamma där för så många år sen så har vi fått lite svar från läkare som ingen av oss ens visste att hon träffat.
Mamma har haft små infarkter i hjärnan, småstrokes, hennes personlighetsförändring kan vara en följd av dem, sen så har hon fått diagnosen psykos för ett antal år sen när hon blev remitterad till en psykosmottagning av en läkare som misstänkte att allt inte stod rätt till.

Mina småsystrar som bott hemma hos mamma hela tiden har både soc och läkarna på psykosmottagningen "skitit" i, de hävdade att de inte visste att mamma hade några små barn vid tiden då hon gick till psykosmottagningen.. jag vet inte men en 11 åring och en 13 åring tycker jag är ganska små barn :-/

Idag mår mamma ganska bra. Hon fick en stor stroke för 1,5 år sen, hon hade tur och fick inga men efter. Hon är ganska pigg och jag tycker att det  är kul och skönt att träffa min mamma idag. Jag var arg på henne så många år, när jag inte visste varför hon var förändrad. Jag gick och väntade på att hon skulle komma tillbaka till oss. Idag har jag accepterat att den mamma jag har NU, det ÄR min mamma, och jag älskar henne precis som hon är, för hon är ju hon..

Jag växte upp med en mamma som blev psykotisk när jag var 14-15 år. Har ett ordnat liv idag, med bra utbildning, två barn, man och hus, men visst bär jag än idag sorgen med mig. Sorgen över att ha tvingats se min mamma förändras så framför mina ögon. Sorgen över att hon fortfarande är psykotisk, även om mediciner dämpar det värsta.

Har aldrig gått i någon stödgrupp, men om det gäller psykoser tror jag man kan hitta sådana genom IFS - intresseföreningen för schizofreni:
http://www.schizofreniforbundet.se/

Har din mamma/pappa fått en diagnos?
Var det en psykos, bipolär sjukdom eller något annat?