Att leva med någon som är deprimerad och har ångest

Hej TS,

Jag befinner mig i samma situation som du. Min man har regelbundna depressionsperioder som i och för sig kommer allt mer sällan nu för tiden men som tyvärr ändå dyker upp och alltid när man minst anar det. Det har varit så här ända sedan vi träffades för tio år sedan, värst var det väl för en fem, sex år sedan. Nu har han genom olika sorters medicinering och terapivarianter hittat en någorlunda balans i tillvaron. Det är otroligt påfrestande och jobbigt att leva i ett sådant förhållande men jag tror att man efter ett tag hittar ett sätt att leva med det, annars står man helt enkelt inte ut. Det gäller att försöka hålla huvudet ovanför vattenytan och rida ut stormen. När man är mitt i det känns det hopplöst men det tar ju faktiskt slut, även om det hittills alltid har kommit tillbaka på ena eller andra sättet.

Har du varit i kontakt med terapeuter/psykolog själv för att prata om hur DU upplever det här och hur DU påverkas? Det är nog viktigt att bearbeta sina egna tankar, rädslor och funderingar på egen hand för att orka stötta och för att själv vilja/kunna ta hjälp och stöd från andra.

Vi har också barn, det är tufft för man vill ju inte att de ska må dåligt av detta och det är ett evigt pysslande för att de inte ska bli lidande. Det svåraste tycker jag nog är våra anhöriga. Det är svårt att få dem att förstå hur vi har det utan att gå in allt för mycket på privata detaljer.

Hoppet är dock det sista som överger människan och så även mig och min man. Jag hoppas och tror att det här en dag kommer att få ett slut. Enligt läkarna är det inte omöjligt även om man ibland kan undra hur länge det ska dröja.

Jag älskar också min man och kommer att stå vid hans sida så länge jag lever, om jag får bestämma, men visst är det svårt och visst tar det på ens krafter!

Stor kram till dig!

Jag lider av svåra deppressioner och är ensam med mina barn 3, ville bara berätta vad jag brukar säga till barnen då jag är otröstligt ledsen och har mina vackor.. så brukar jag säga att jag har ont i magen. för de behöver inte veta mer tycker jag. Att jag är trött och har ont i magen för att jag stressar för mycket säger jag till den äldsta som är 11 då jag blivit inlagd 2 gånger för att jag helt enkelt brytit ihop och tappat orken helt. Har tyvärr inte haft så mkt stöd från barnens pappa, utan det är först på sista tiden som han fattat lite.  Tycker att det funkar bra att säga det, för psyket sitter ju endå i magen sägs det så man ljuger inte direkt heller. Styrkekramar till er som stöttar era sambos/män, jag önskar att jag inte alltid var ensam. Men ville bara ge ett tips på vad man kan säga till barnen... 

Hej!
Känner igen mej i dina funderingar och känslor som uppstår när man lever med någon med ångest och depression. Min man har sedan ca 4 år haft problem med ångest och depression och det tär verkligen på både en själv och förhållandet.
Har själv mycket funderingar över framtiden, hur ska han orka och jag och VI?
Sköt om dej.

Tack för att ni svarade  

Jag har själv haft långvariga problem med depressioner och ångest och har ett barn, som iofs är rätt litet ännu. Men för mig känns det rätt att vara så ärlig som möjligt mot barnet men såklart försöka anpassa det till barnets nivå. Man kan tex säga till en 4-åring något i stil med "pappa är ledsen, det är ett slags ledsenhet som inte går över som vanlig ledsenhet, ett slags sjukdom." Sen skulle jag också definitivt understryka att "det är inte ditt fel" eftersom barn ju i stort sett alltid tar på sig skuld när föräldrarna mår dåligt eller har problem. Sen tror jag att barn märker och förstår mycket mer än man tror och blir bara ännu mer förvirrade om man inte försöker vara sanningsenlig.

Jag har själv en fyraåring men jag tycker det är alldeles för tidigt för att säga till henne att pappa är ledsen och att det är därför han ligger och sover hela dagen. Är rädd för att hon skulle missförstå eller, trots förklaringar om motsatsen, skulle tro att det på något sätt kunde vara hennes fel. Men det kan väl givetvis variera mellan olika barn, jag vill bara inte att mina barn ska veta mer än absolut nödvändigt nu när de är så här små.

Vad gäller den här omvända dygnsrytmen, TS, så känner jag igen det så jag också. De här "mörka" perioderna brukar alltid påbörjas eller avslutas med vakna nätter och när min man börjar att inte kunna sova efter en bra period (tack och lov blir de nu allt längre) så anar jag alltid det värsta och nästan alltid har jag rätt. Tyvärr har jag märkt att det är svårt att tvinga min man att göra saker som han inte känner för men som jag skulle kunna tänka mig vara bra för honom för att bryta de jobbiga känslorna och tankarna. Det brukar oftast sluta i katastrof, dvs ibland går han med på det för min skull men sen klarar han inte av situationen och allt blir bara jobbigare än vad det var från början. Exempelvis minns jag en gång för några år sedan när jag övertalade honom att följa med ner på stan för att skingra tankarna lite. Det var jättefint väder och jag trodde att det skulle göra gott för honom att strosa runt lite på stan, det gillar han att göra i vanliga fall. Men efter bara en stunds promenad såg jag att han började få tårar i ögonen och kände sig så pressad att vi måste gå in i en park och "gömma" oss för andra och då var vi mitt i centrum och det var så jobbigt att uppleva hur han kämpade mot gråten mitt bland alla människor. Usch, då ångrade jag verkligen att jag övertalat honom.

 Nu ropar lilltjejen, måste gå, men jag skriver mer senare.