Inte min riktiga mamma

Förstår att det kändes jobbigt, men tycker ändå att du hanterade situationen på bästa sätt. När man är arg kan man säga en massa saker som man inte menar, bara för att såra den andra. Precis som vid kärleksrelationer.

Jag tycker du svarade jättebra! Visst är du hennes riktiga mamma!

Jag har redan börjat tänka på vad jag ska svara när min pojk säger nåt likande första gången, för att den dagen kommer det är väl nästan garanterat. Eller jag hoppas nästan iallafall att den kommer, för jag vill att han ska kunna säga allt till mig och ändå känna att jag älskar honom. En förälders kärlek ska prövas många gånger av barnen.

Det var bra svarat!
Ett av mina barn (också adopterat) har sagt samma sak till mig och jag blev också lite upprörd och kontrade med att säga ungefär samma sak som dig men lade också till, "Så om jag inte är din riktiga mamma, är du då inte dotter i huset?"
Då blev hon faktiskt lite förvånad och man såg riktigt hur kugghjulen arbetade i hennes huvud och plötsligt satt hon i mitt knä och sa att hon var minsann dotter i huset och jag var hennes "riktiga" mamma. Vi kramades och efter det har hon aldrig sagt det igen och det är ett år sedan ungefär. Jag förväntar mig att det händer igen, men nu kommer jag inte att bli ledsen alls - nu har det redan hänt en gång och jag är förberedd.

Håller med ovanstående, du verkar ha hanterat det på bästa tänkbara möjliga sätt. Din dotter fick en reaktion från dig, det ledde också till samtal och diskussion. Hon fick bekräftelse och blev sedd, ni kunde reda ut olika begrepp tillsammans.

Låter i mina öron som att ni har en väldigt fin och tygg mor-dotter-relation.

Jag vet att jag själv kunde vräka ur mig sånt när jag var i samma ålder. Antagligen vet hon att det är detta som gör att du verkligen stannar upp och ger henne uppmärksamhet. Hon vet vilka knappar hon ska trycka på eftersom hon känner dig så väl.

Klart att barnen påverkar varandra!

Jag kommer nog också bli lite ledsen då man får höra de orden från sin dotter, men jag kommer nog fundera ut precis hur jag ska formulera mig fram tills den dagen kommer (och hoppas att jag oxå formulerar mig så då den dagen kommer........för det tror jag den gör ) Jag vill lugnt reda ut begreppen. Kommer ALDRIG dölja eller förminska hennes biologiska mamma, bara konstatera att HON födde Dig och JAG tar hand om dig & älskar dig precis lika mycket som om JAG fött Dig. Jag hoppas verkligen jag kan möta henne med så mycket kärlek som möjligt trots att hon är förbannad/frustrerad.

Jag hade också väntat på att detta skulle komma nu när min dotter går i skolan och jag har förstått att hon får betydligt mer frågor än på förskolan. Men när det kom var det på ett helt oväntat sätt.
Hon hade fått vara uppe lite senare eftersom hon råkat somna i bilen på eftermiddagen och inte var särdeles trött, och hade mig helt för sig själv. När hon sitter där i mitt knä säger hon plötsligt i väldigt saklig ton: "mamma du är inte min riktiga mamma". Jag räknade till 10 och frågade varför hon säger det. "Jo, mamma, du är ju min riktiga mamma nu, men du vet, innan dess, när jag var en bebis..."
Det visade sig att ett av barnen i klassen hade frågat varför hon var mer solbränd än jag och hade mörka ögon. Hon var inte alls upprörd över frågan utan mer för att en annan av killarna inte tyckte att hon var solbränd alls...

Det kändes väldigt bra att hon tyckte det var så himla självklart och att det inte alls fanns några värderingar i diskussionen. Vi kom gemensamt fram till att man kan säga att hon har två mammor, en från början och så jag - och att båda är riktiga!