"Dumma mamma" Råd och tips om 3-åring?

Ingen?

det låter tungt och förstår att det käns jobbigt när du är ensam med henne. är hon aldrig så mot sin pappa? 

Fler erfarenheter?

Jag har också en treåring som säger dumma mamma men jag tar det inte personligt. Jag tror det hör åldern till. De vill testa gränser och markera att de är en egen individ. Det händer ibland att han slår mig och jag markerar också varje gång att det är fel.

Hur har det fungerat tidigare? Har hon alltid varit pappas flicka?

Oftast är det ju bara en fas men du kan ju prata med dem på bvc till att börja med.

Finns det ingen som har en likadan treåring?

Det där låter som helt vanligt treårstrots, tycker jag. Min lilla tjej som nu har blivit 5 var precis likadan. Om barn är trygga med någon går trotset ut på att testa gränser. 
Det låter lite konstigt men jag tror att hon är känner sej trygg med sin relation med dig och har helt enkelt "trotset" i kroppen och tar ut det över dig, som är hennes mamma och alltid kommer att finnas där för henne. Vad hon än gör, och det vet hon.

Min tjej har fortfarande ett OTROLIGT humör så och reagerar så saker flyger runt i luften o skriker. Det är bara att vänta ut det och markera när det går överstyr.

Det är inte personligt mot dig.... eller jo, det är det kanske... Hon är trygg med dig och tar darför ut trotset på dig.
Men jag vet att det är otroligt frustererande att det är varenda eviga dag.
Mitt råd är att försöka se det för vad det är o inte ta det personligt när hon säger "dumma mamma".

Det blir bättre.

Håll ut!!
Kram :)

Du är inte ensam, TS!

Har en dotter som blir tre i juli. Hon är inne i en vrål-skrik- och gråtperiod nu så fort hon inte får som hon vill (dvs. flera gånger dagligen). Ofta kör hon med "Jag längtar efter pappaaaaaa!!!" och det är ju klart att det skär lite i hjärtat. Men det är "bara" att fösöka att inte ta det personligt. Som någon ovan skrev, så är hon troligen så pass trygg med dig att hon vågar ge uttryck för allt det jobbiga.

När min flicka är inne i sina utbrott, tar hon fasta på allt hon kan för att nära ilskan. Det kan vara att man står fel, tittar på henne fel och allt annat hon ser eller hör. Min teori är att när barn i den åldern blir arga eller ledsna, så är det svårt för dem att definiera den arga känslan inombords. Då blir det istället lättare att "hänga upp den" på, eller rikta den mot, sådant som är konkret och lätt att beskriva och ta på: maten, leksakerna eller mamma/pappa. Och då kastar barnet maten/leksakerna och säger sådant till mamma och pappa som låter som att det är riktat mot dem, men vad de egentligen menar är nog mer "Jag är så AAAAARG!!!" typ.

När min dotter är mitt i sina utbrott går det inte att tala med henne. Det är bara att försöka behålla lugnet (vilket inte alltid är så lätt) och finnas där för henne. När hon lugnat ner sig brukar vi prata om det. Jag brukar säga t.ex. att det är okej att man blir arg och ledsen, och att alla blir arga och ledsna. Men jag brukar också säga att även om man är arg och ledsen så får man inte slåss och sparkas. (Och dra paralleller till dagis, där de andra barnen blir ledsna om man slåss och sparkas osv.)

Nu brukar inte min dotter säga "dumma mamma" men jag tror inte jag skulle säga att det är fel av henne att säga så. Istället skulle jag nog försöka prata om det också efteråt.

Nu har vi iaf haft ett par underbara dagar, så jag tror vi överlever ett tag till allihopa

Lycka till, TS!

Tack för alla era kloka ord. Värmer i ett något naggat mammahjärta! Tack åter igen!

Min dotter som fyller tre år idag har haft flera "utbrott" den sista tiden och när hon blir arg så går det inte att prata med henne, hon slåss inte men kastar grejer och spänner hela kroppen och skriker tills hon är alldeles svettig. Hon har alltid haft stark vilja och "hett" humör men är samtidigt ganska blyg och försiktig och är ganska lugn av sig till sättet.
Det som startar utbrotten kan vara allt från att jag har tagit fram ett par sockar som hon inte vill ha till att hon ska byta om till pyjamas på kvällen eller att någon sitter på den plats i soffan som hon vill sitta på....puh
På dagis säger de att hon är så lugn och "snäll" så man kan ju hoppas att det stämmer det där med att barnen "törs" testa de personerna de är trygg med som oss föräldrar.

Ett exempel som är vanligt här hemma är att hon vill att någon speciell person ska gå och hämta hennes gosekudde och då duger det inte om "fel" person kommer med kudden utan då får vi lämna tillbaks den och be rätt person hämta den, annars blir det ett himla liv...
Självklart så låter vi inte henne bestämma allt men ibland orkar man bara inte med hennes utbrott.