Kärleken försvann efter förlossningen

Har du fått hjälp för din depresssion annars är det dags att söka det. När man är riktigt deprimerad samt bara när man har en nyfödd bebis som tar upp all sin tid så är det svårt att hinna eller orka vårda sin realtion till sin partner. För er bebis skull tycker jag att ni ska gå i familjeterapi för att se om ni kan rädda ert förhållande innan ni väljer att gå skilda vägar. Man kan också få någon att prata med genom MVC om man ber om det. Ni är inte de första som känner så här när man fått en nyfödd bebis men det är inte alls säkert att det är försent att rädda ert förhållande.

Hjälp, vi verkar vara i samma sits!
Mitt barn är 7 månader nu. Min man och jag har också "tappat bort" varann.
Barnet förlöstes med akutkejsarsnitt och jag verkar ha fått förlossningsdepression. Ibörjan trodde jag att det skulle gå över av sig själv, men det gjorde det inte. Nu har det gått 7(!!) månader och jag mår inte alls bra. Vi bråkar om nästan allt, städning, matlagning, you name it. För nåt skäl så vill jag också bara ta hand om barnet, vara själv hela tiden.  

Det är för tidigt att säga att ni har tappat bort varandra och att det är för sent efter bara två månader, det är en kort tid. Det ni går igenom kan vara bara en svacka, en fas eller helt enkelt en reaktion på allt det nya. Det är inte bara roligt och enkelt att få barn och många kvinnor och också män blir deprimerade. Det måste vara okej att det är sämre i ett förhållande ibland och också det fysiska kan gå upp och ner. Sök hjälp om ni känner att det är riktigt jobbigt och ni själva inte tycks komma någon vart, så har ni alla möjligheter att komma ur den nuvarande situationen! Lycka till!

Sök hjälp genom BVC så du får en kurator att prata med, ni kan också få så du och din man kan gå och prata tillsammans för att rädda ert äktenskap. Förlossningsdepression går inte över av sig själv utan hjälp på kanske flera år. Sök hjälp!

Förlåt skulle stå genom BVC inte MVC.

Terapi i all ära.
Men det är helt normalt att man tappar bort varandra under första året med bebisen.

1. Båda ska komma in i era nya roller
2. Som nybliven mamma är kroppen full av hormoner och det påverkar så mycket mer än vad man tror.
3. Nu vet inte jag om du ammar, men som nybliven mamma så får man ofta så mycket närhet av barnet att man blir "mätt"
4. Vi är "gjorda" att lägga fokus på barnet i första hand. Det må låta lite konstigt. Men som kvinna (och nybliven mamma) har vi det i generna att lägga allt vi har på barnen just under spädbarnsåret.
5.  Det är inte lätt att gå ifrån att vara bara ett par, till att ha ansvar för ett barn som gör sig påmint dygnet runt. Egentid är ett minna blott under ren ganska lång period och man måste plötsligt gå ifrån att kunna vara impulsiva till att behöva planera mer i förväg.
6. När man blir förstagångsförälder har man ofta stora krav på bde sig själv och sin partner. Det kan handla om både hur man vill vara som förälder till hushåll och relationen er föräldrar emellan. Ofta är det dessutom så att man har olika bilder av hur man vill att det ska vara och pratar man inte om detta är det som bäddat för konflikter.

Mina tips:
Acceptera läget, prata med er partner om hur ni känner. Bit ihop, kramas och pussas mycket (kanske ge varandra massage) men se till att det inte finns några som helst krav på att det behöver gå längre än så. Ofta är det kravet vi har på oss själva och kravet vi tror att andra har på oss som får det att låsa sig, och för var påminnelse man får om hur det "ska" vara desto värre blir det.

Ang hushållet. Prioritera det viktigaste, acceptera sedan en viss röra. Disken försvinner inte bara för att du tar den lite senare, samma sak gäller tvätten.
Hinenr ni inte göra det skinande rent så gör inte det någonting. Håll er till plockstädning och dammsugning. Sålänge hemmet inte är en osanitär allergirisk så gör det inte så mycket om det är saker framme!

En sista sak. När ni bråkar...bena ut vad det är du är arg eller frustrerad på.
Är de verkligen varandra ni är arga på eller är det helt enkelt så att ini är arga på situationen? På vilket sätt kan ni tillsammans ändra på den?

Tack för era svar!

Ang förlossningsdepression så känns det inte som om det skulle vara det för min del, när jag är ensam hemma med bebisen så myser jag och älskar att ta hand om och umgås med bebisen och känner mig lugn och glad. Samma sak när jag träffar mina vänner så mår jag bra och känner mig glad.

Men det är när jag och min man är tillsammans, då är det som en våt filt över hela tillvaron och gråten ligger bakom ögonlocken och jag känner mig stressad över honom och hela situationen.

Jag har redan en samtalskontakt via bvc och min man och jag har gemensamt träffat henne, och det var så vi redde ut våra största konflikter. Tanken var väl att vi skulle gå vidare med parterapi men det rann ut i sanden...och min man vill egentligen inte, då vill han hellre fungera som "familjen ab" utan några jobbiga känslor.

anonym samma sits - jag lider med dig! Vad har du/ni för planer för framtiden och tycker du att du har en förlossningsdepression? Jag förstår dej iaf och det är en såå jobbig tillvaro att leva i.

Vi har blivit så dåliga på att bråka numera...vi har fastnat i en gammal familjekonflikt och vi är båda skitless på den situationen...och den genererar vidare irritation på småsaker. Vi har pratat oss fördärvade över den här konflikten men hittar ingen väg ut, bara ett sätt att liksom lägga en filt över sophögen om du förstår vad jag menar. Vi orkar inte ta itu med den utan blundar och hoppas på det bästa, och man märker ju nu hur ohållbart det blir i längden... =(

Jag har liksom tröttnat på honom och våra konflikter och vill istället bara lägga all min kraft på bebisen, jag orkar inte lösa en massa konflikter, jag vill njuta av bebistiden! Därför känns det så hemskt att den lätta vägen skulle vara att han bara försvann och vi slapp reda ut härvan, jag har ingen energi till det.

Fy så hemskt det låter...och jag vill ju egentligen ha tillbaka det vi hade...

Vad handlar konflikten om och på vilket sätt har den med er att göra?
Har den inte egentligen med er att göra så försök släppa det så mycket som möjligt och koncentrera er på ert egna istället.