Som ovantalande sa, Nej är ett sååå tråkigt ord! Både för en själv när man på slutet av kvällen har nattat sin söta och inser att dagens övervägande ord var "nej", då känner man sig banne mig inte nöjd med sig själv (blir inte bättre av att den man nejat för tillfället ligger och sussar sött och man inte inser själv vad man kunde tycka var så jobbigt under dagen).
Vi körde totalt ignorans. När hon la sig ner och skrek (inte för att hon hade ont, utan när hon "vägrade" saker på detta vis), så förklarade jag för henne att "jag tänker int stå här och tjata, utan antingen gör du som jag säger eller så går mamma och gör något annat", typ. Bröt hon inte då, så ignorerade jag henne tills hon själv var "redo" för nytt bemötande.
Vet inte om det är "politiskt korrekt" att göra på detta vis, men jag har världens finaste 2,5 åring som genomlevde en sjuhelvetes två årskris från 1,5 års ålder och fram till 2 år och 2 månader, det var verkligen ett helvete(har försökt bli gravid från det att hon var sex veckor, tills jag lyckades när hon precis passerat 1,5 och har sagt många ggr, att hade det inte gått vägen med den graviditeten så hade jag nog slutat försöka ett tag, för jag såg ingen ände på hennes beteende, trodde att "kanske det är såhär jämt")
Sen beröm! Det finns ett ordspråk "All uppmärksamhet är bra uppmärksamhet". Dvs, att bråka och få uppmärksamhet är "helt okej" för ett barn, precis som kändisar ofta glänser och njuter av dålig publicitet efter ett tag utanför rampljuset, det blir ofta en väg tillbaka. Så genom att ge så mycket positiv uppmärksamhet som möjligt, kan man iaf undvika de bråken som mest handlar om att få stå i CENTRUM!
