Ska en dömd fånge ha rätt till permission?

Eftersom dessa fångar någon gång åter ska vistas fritt i samhället är det självklart att de ska beviljas permissioner då och då för att inte helt tappa kontakten med samhället.

Förr eller senare ska dem ut. Frågan är vad vi vill ha ut? Permissioner motverkar institionalisering. Idag är permissioner en möjlighet, inte en rättighet som många tycks tro. Den intagne måste ha gjort minst 1/4 del av sitt straff och permissionerna börjar med lite i taget. Oftast med personal i början för att sedan bli längre och utan personal. För att få fortsatta permissioner måste den intagne skött samtliga permissioner. Den intagne bestämmer inte helt själv vad han/hon ska göra på sin permission.

Håller med. Speciellt framåt slutet av straffet så är det ju jätteviktigt att de återanpassas till samhället. Man kan ju inte bara tänka att de ska straffas så hårt som möjligt, man måste ju tänka på att de ska bli fungerande samhällsmedborgare också.

Beror väl på vilket straff de fått, tror jag att jag tkr :)

Ja, självklart!
Även dömda brottslingar har ju ofta familjer som straffas (minst) lika hårt som brottslingen själv, ska de dessutom inte få ha någon kontakt utanför fängelset?

Min pappa hamnade i fängelse när jag var 12 år. Det var ett rent helvete för mig, min mamma och mina bröder, värre än det var för honom, han satt ju skyddad från omgivningens reaktioner som vi fick ta istället (för tydligen var det ju lika mycket VÅRT fel som hans att HAN valde att göra något brottsligt!)

VI behövde få träffa honom på hemmaplan (det var INTE kul att hälsa på på fängelset) och HAN behövde få komma ut i verkligeheten litegrann för att få se hur VI hade det. Hur skulle han annars förstå hur det kändes att hela affären tystnade när vi gick in och att det började mummlas och viskas när vi gick ut. Eller hur folk gick över på andra sidan vägen för att slippa möta oss. Osv, osv.

När folk tänker på brottslingar har de oftast YTTERST liten förståelse för att DERAS familjer faktiskt också är brottsoffer!

Första permissionen min pappa fick var faktiskt redan när han satt häktad (det hade tydligen aldrig hänt förr) han fick hälsa på sin mormor (som han hade vuxit upp med) när hon låg på sjukhuset med blodpropp i hjärnan. Det var sista gången han träffade henne. (han hade två vakter med sig och hade hand- och fotbojor, rätt onödigt egentligen med tanke på att rymningsrisken var totalt obefintlig, de sa vakterna t.o.m. själva)
Andra gången fick han permission när jag konfirmerade mig. Det var också tydligen mycket tidigare än normalt, han hade INTE suttit 1/4 av straffet då, han fick 8 års fängelse och jag tror att han möjligtvis hade suttit i ett år kanske.
Det var väldigt påfrestande för både honom och oss, han var jättestressad och jättenoga med att hålla tiden (han fick vara hemma i 24 timmar tror jag och sista 2-3 timmarna gick han runt som en yr höna och tittade ut genom fönstret för att vara beredd att hoppa i skorna när de skulle komma och hämta honom) Det var även påfrestande att visa sig i kyrkan med halva byn närvarande.

Det är klart att de ska ha rätt till permission om det sker under övervakade eller kontrollerade former.

Jag tycker de kan börja få permission när de suttit nästan hela tiden.
Om de har 1 år kvar kan de få permiss.

Svarade annat.

Samma här. Jag har lite svårt för tanken på att någon som med berått mod valt att ha ihjäl en annan människa ska ha rätt att få permission. Jag anser att man förverkar rätten till sitt eget liv när man väljer att plåga och ta någon annans liv.

Nja, tycker nog snarare att det bör ställas i relation till hur personen i fråga är!
De gör ju utredningar för att se till att personen inte är farlig för sin omgivning och huruvida han är rymningsbenägen och är han inte det förstår jag inte varför de INTE ska få permis?

I min pappas fall handlade det om ett rätt grovt brott (därav de åtta åren) men han var absolut inte farlig för omgivningen och var definitivt inte rymningsbenägen (OM han hade rymt hade de bara kunnat fara hem till oss och vänta på honom, var skulle han annars ta vägen liksom? )
Man kan inte BARA se till själva brottet utan även till personen som begått det och under vilka omständigheter det begåtts.