Vi orkar inte med vardagen

Ska det vara så här att ha småbarn eller är det något som är fel?

Jag och min man är ständigt trötta, slitna och matta. Var och varannan kväll säger vi att vi snart inte orkar mer och att vi är helt knäckta av allt som ska göras. Vi får sällan en chans att slappna av och vi klagar varje dag över allt hushållsarbete (vi bor inte i hus utan snarare i en hyresrätt och har bara de vanliga hushållssysslorna att göra.

Vår dotter är 2,5 år och jag tänker att det inte borde vara så jobbigt längre. Hon är blöjfri, behöver inte bäras längre och leker själv ibland. Hon sover i vår säng och vaknar ibland på nätterna och då är det bara jag som duger. Men oftast somnar hon om snabbt igen om hon inte är sjuk. Hon somnar vid 19 förutom vissa kvällar (kanske 2-3 ggr/mån) då hon inte är trött utan somnar först vid 21. Dessa kvällar känns jättestressande för oss eftersom vi då inte får någon som helst återhämtning innan läggdags. (jag försöker lägga mig vid 21-22 för att orka gå upp vid sju).

Jag och min man jobbar 85% resp 90% och hämtar vid tre-halv fyra på förskolan varannan dag. Det fungerar bra för mig, men min man är ständigt stressad på sitt jobb. Han jobbar över på kontoret eller hemifrån kvällstid ganska ofta. Det blir kanske en kväll i veckan, vissa perioder mer, vissa mindre. Jag blir jättestressad över att behöva sköta både matlagning och nattning dessa kvällar. Min man är jättestressad över att inte hinna med sina projekt på jobbet. Vi hoppas båda på bättring på jobbfronten, men just nu saknas det folk att anställa som kan avlasta i projekten.

Dottern har ett fasligt humör. Hon är otroligt bestämd och blir arg eller ledsen för ingenting. Detta verkar vara hennes personlighet (mycket stämmer överens med "spirited child"-begreppet). Vissa dagar är hon jättego, men i normala fall har hon några utbrott per dag. Det känns jättehemskt att säga det men hon tär väldigt mycket på oss föräldrar. Hon ger oss mycket men samtidigt sliter hon på oss något enormt.

Jag känner mig lätt överstimulerad av alla krav och måsten. Alla ärenden, telefonsamtal, födelsedagar och komma ihåg. Vi försöker dela på ansvarsområden för vad man ska ha koll på men det fungerar sådär. Det är ofta jag som måste påminna.

Som det är nu så är det nästan semester att gå till jobbet. Där slipper jag den krampaktiga känslan av att ha jour och ständigt vara redo att göra min dotter till lags (det är bara jag som duger oftast! Det är bara jag som får natta eller trösta). Samtidigt är jag ständigt trött i kroppen av anspänning och sanslöst trött på allt hushållsarbete samt det gnabb som förekommer mellan mig och min man angående vem som ska göra vad (vi är nitiskt rättvisa på denna punkt).

Jag hinner och orkar aldrig göra något roligt längre. Jag skulle vilja sitta och pyssla men det är sällan jag hinner eller orkar med det när allt är gjort för kvällen. Som mest har jag ca 1-2h per kväll till annat än barn och hushåll. Eftersom dottern vägrar nattas av någon annan än mig så funkar det inte om jag sticker iväg på kvällen. Eller jo, det går ju, men det blir väldigt jobbigt för min man och dotter. Någon gång är det ju dags att ta itu med detta, men det finns ingen energi!

På toppen av allt detta längtar vi barn igen. Det kanske låter lite dumt med tanke på hur tidskrävande och ansträngande det kan vara med en bebis, men vi vill ha två barn så då får det bli så. Det känns som att jag skulle få mer energi av lyckan med att bli gravid igen. Vi har försökt i 8 månader nu och har fått ett missfall för ett halvår sen. Det känns jättetråkigt och jobbigt att inte lyckas bli gravid igen men samtidigt undrar jag hur jag ska orka?

Jag vet inte var jag ska börja. Men det måste in mer energi i den här familjen. Vi bara knorrar och gnäller. Antar att det måste in en beteende- eller attitydförändring någonstans men jag vet inte hur vi ska börja?

Kan ju också tillägga att jag har haft en jobbig historia med mobbing, ensamhet, föräldras skilsmässa, PTSD efter överfallsvåldtäkt, otaliga depressioner, panikångest med mera. Jag äter antidepressiva medel och mår under omständigheterna bra pga massvis med terapi genom åren. Jag och min man har alltid hållit ihop bra (sen 8,5 år) men vi är rätt slitna i själen om man säger så.

Vad ska vi göra?

Jättetacksam för svar!

Hej!
Du skriver själv om beteende- och attitydförändring och det är där jag tror att ni skall börja. Din upplevelse av er situation är att den är mycket stressig och påfrestande fast ni verkar ha ordnat allt på ett bra sätt. Ni har båda gått ner i arbetstid för att prioritera familjen och då tänker jag att ni har båda mycket god vilja att skapa ett bra familjeliv. Jag tror att många föräldrar idag känner stress över att få ihop egentid, familjetid och arbetstid så ni är inte ensamma om det.
Det verkar som om ni inte känner så mycket glädje över er livssituation. Jag tror att du mer skulle behöva se den enorma betydelse som du (och din man) har för er dotter och ta er mer tid att vara i nuet med henne. Det är väldigt viktigt för små barn att man som vuxen är psykologiskt närvarande och att man visar barnet glädje över att det finns till och att man är beredd att ge barnet vad det behöver. Då skapar man den bästa grunden för barnets utveckling.
Tänk också att det är en livslång uppgift att ha barn. Efter småbarnstiden kommer skolgången och under tonåren behöver man också finnas mycket till hands. Jag menar att det är viktigt att ha en inställning av livet förändras när man skaffar barn och att det inte går över. Försök att tänka positivt kring detta. Det ger väldigt mycket tillbaka.
Man kan inte hinna med allt som tidigare när man fått barn. Det är nödvändigt att prioritera om och att gilla läget. Du och din man behöver ett bra samarbete kring er familjesituation så att ni kan lösa problem tillsammans och inte hamna i maktkamper. Lycka till1
Hälsningar
Gerd

Vi orkar inte med vardagen

INNEHÅLL