Vi som upplevt traumatiska förlossningar...

Skulle gärna berätta men jag har inte klarat av att skriva ner de i text än. Stora killen kom för 2 år sen (långdragen förlossning där jag svimmade av smärtan och som avslutades med sugklocka)
Lilla killen föddes för en månad sen med urakut snitt i v33+2 hade jag inte kommit för koll av min havandeskapsförgiftning hade han inte överlevt dessutom är han född utan vänster arm.

När jag är stark nog ska jag skriva mer utförligt.

Jag hade inte heller någon drömförlossning. Gick över tiden 6 dagar och hade av någon anledning jätteångest flera gånger om dagen. Dag 4 över tiden vaknade jag exakt 04:10 på natten med ångest värre än någonsin över att något "inte var som det skulle". Ringde förlossningen dagen efter och de tyckte jag skulle äta något kallt, och vips började dottern sprattla i magen. Dag 5 över tiden vaknade jag IGEN exakt samma tid, 04:10 med en ännu värre ångest, och tidigt på morgonen kände jag att nä nu får det vara nog. Åkte in till specialistmödravården och sa att jag ville ha en koll. Först kollades barnets hjärtljud och allt lät bra (puh!), men när de sedan gjorde något specialultraljud så såg de att det inte fanns en droppe fostervatten kvar (!) och det hade inte runnit ut heller. Dessutom var dottern mindre än vad BM hade uppskattat. Från ca 3800gr var prognosen nu 3300gr (vilket senare skulle visa sig bli 3010gr). Min moderkaka hade börjat "ge upp", och jag tackar verkligen högre makter för att jag reagerade och faktiskt åkte in, och att moderkakan "bara" strulat vad gäller näringstillförseln och bildandet av nytt fostervatten - och inte vad gäller syretillförseln.

Hur som helst, fick åka ner en våning direkt till förlossningen och bli igångsatt (och det är INGEN hit när man är förstagångsföderska). Hade maxvärkar i 22 timmar, fick mer än maxdos av värkstimulerande och ändå gick utdrivandet så segt. Jag fick morfin vilket jag spydde som en räv av, kunde varken behålla mat eller vätska (och fick därför fler extra dropp). Har även enorma minnesluckor, det känns bla som att jag förflyttats mellan flera olika rum trots att jag bara var i ett. Var så borta på slutet (och det var nog tur det) så jag fattade inte vad "alla människor gjorde i rummet" (kirurgen med flera var på plats för att förbereda ett akutsnitt), men i sista stund fick de ut barnet med hjälp av sugklocka.

När de fått ut huvudet såg de att hon hade navelsträngen virad TVÅ VARV runt halsen med tryck, så den fick akutklippas direkt innan hon var ute. Sedan drog de ut henne, och alla 6 personerna på rummet utom två plus min sambo rusade ut med barnet (som fortfarande inte hade givit något ljud ifrån sig). Jag var helt övertygad om att hon antingen var död eller gravt hjärnskadad... Det dröjde TJUGO MINUTER innan de kom tillbaka in igen och jag fick veta att hon levde. Det var helt fruktansvärt!!! Tack och lov hade hon aldrig mått speciellt dåligt, och hon har inga men efter det där...däremot mådde jag själv skit under mer än en månad efter förlossningen. Var tvungen att boka in mig på ett samtal hos en specialistläkare där vi diskuterade igenom allt som hade hänt - min krånglande moderkaka, förlossningen etc...och efter det kändes det mycket bättre...

min första förlossning var skitjobbig!

hade haft en rätt jobbig graviditet med extrem trötthet, sjuka humörsvängningar, karpaltunnelsyndrom,ischias och foglossning, svällde helt sjukt i vätska!!!
fick preeklampsi och blev igångsatt samma dag som proteinet i urinet upptäcktes..
det tog ca 40 timmar från igångsättningens början tills han föddes med hjälp av yttre press.. hade krystvärkar i 3 jäkla timmar!
förlorade 2liter blod och kunde inte ta hand om min son eftersom jag inte ens kunde gå omkring själv :(
var som i chock första månaden och ville inte äta.. bara grät o grät o grät..
hade svårt och knyta an till min son också.. kunde inte amma heller.,.han fick inget sugtag och jag hade ingen mjölk pga blodbristen..
först när han var typ 1½-2mån kände jag att jag älskade honom!!!!

när han var 3-4mån blev jag gravid igen och paniken satte in!
rädslan för att få preeklampsi igen.. rädsla för att föda.. var så sjukt rädd.. skakade och grät i flera månader.. ren panik verkligen!
min bm skickade remiss till klarasamtal.. och där fick jag bearbeta mina känslor för min första förlossning.. det hjälpte sisådär..

men förlossningen gick sååå BRA! spontanförlossning med vattenavgång i v36+6..
framfödd i v37+1.. visst jag hade ont.. men fick jättefin hjälp av personalen och min man.. och bra smärtlindring..
hade kraftiga och fina krystvärkar och han bara ploppade ut!!
blödde bara 500ml och sprack inget alls!!! nu 9dagar senare känns det inte ens därnere att jag fött barn.. förra gången kunde jag knappt sitta på 2v!

men iaf.. så denna gången gick det ju verkligen jättebra, och jag är så stolt över mig själv! funderade allvarligt på att be om ett snitt och jag hade fått det om jag hade velat.. men det kändes inte lockande med tanke på smärtan efteråt och läketiden...

tveka inte att be om hjälp att bearbeta det som var traumatiskt för er!!!

Men fy vad hemska upplevelser ni haft, är så glad över att läsa att det verkat gå rätt bra tillslut för er!

Min första förlossning var en drömförlossning - på pappret och enligt den allmäna åsikten - det gick fort som f*n vilket tydligen är det optimala. Problemet var bara att jag var enormt förlossningsrädd och hade fått tid för planerat snitt. Dock ville sonen ut redan i v 36+0, vattnet gick och vi åkte in. Hade inte öppnat mig något och hade inga värkar så vi skulle få sova under natten och jag snittas på morgonen (kom in vid ett på natten). Vid tre-halv fyra började jag få ont, hade precis kommit upp till bb och fått ett sova-över-rum, och bad om något smärtstillande för att kunna sova, men det fick jag inte "måste ta ett ctg först - ligg still!!!", men det gjorde mer och mer ont och något ctg kunde inte tas, efter en timme suckade bm och skickade ner oss till förlossningen igen. Då var kl halv fem och jag var öppen 2 cm. Fick bricanyl för att stoppa värkarna men det hjälpte inte. Fortsatte ha ont som satan - hela tiden, en smärta som bara intensifierades - men fattade inte vad som hände - jag var helt inställd på snitt redan från plus-dagen och hade inte nästan inte läst något om vaginal förlossning. Halv sex var jag öppen 4 cm, förlossningsläkaren var kontaktad men var upptagen, kunde inte komma och snitta då, han kom vid halv sju istället då jag var öppen 9-10 cm och det var "för sent" för snitt - först då fattade jag vad som höll på att hända - att förlossningen var i full gång - fick total panik och bara skrek (hade jag gjort innan också av smärta men det var en helt annan sak). Fick lustgas men inget annat - var ju för sent för det också eftersom ingen verkade fatta vilken snabb förlossning det var. Krystvärkar sedan i 2 timmar som avslutades med sjunkande hjärtljud hos sonen och ett klipp ("ett litet klipp, det kommer du inte ha ont av" - slutade amma efter 6,5 månad eftersom klippet fortf gjorde ont och tydligen skulle göra det så länge som amningen pågick och påverkade slemhinnorna sa min bm till mig efter sagda 6,5 mån) - han var ute och mådde bra, har som tur är mått bra hela tiden!
Jag mådde jättedåligt framförallt det första halvåret och hade svårt att sova hela det första året efteråt. Gick på samtal hos en kurator i några månader efteråt, vet inte hur mycket det hjälpte...
Kan tillägga att lillasyster föddes med planerat snitt nu i oktober och att en vaginal förlossning inte var att tänka på...

Tack LillaLivet för din berättelse, skönt att du känner dig trygg inför den kommande syskonet

Fortsätt gärna berätta om era upplevelser....

Hej!

Jag vill också vara med. Mitt barn är dryga 5 veckor idag och jag mår fortfarande väldigt dåligt efter min förlossning. <!-- /* Font Definitions */ @font-face {font-family:"Times New Roman"; panose-1:0 2 2 6 3 5 4 5 2 3; mso-font-charset:0; mso-generic-font-family:auto; mso-font-pitch:variable; mso-font-signature:50331648 0 0 0 1 0;} /* Style Definitions */ p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal {mso-style-parent:""; margin:0cm; margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:12.0pt; font-family:"Times New Roman";} table.MsoNormalTable {mso-style-parent:""; font-size:10.0pt; font-family:"Times New Roman";} @page Section1 {size:595.0pt 842.0pt; margin:70.85pt 70.85pt 70.85pt 70.85pt; mso-header-margin:35.4pt; mso-footer-margin:35.4pt; mso-paper-source:0;} div.Section1 {page:Section1;} --> Hon mår bra förresten så att jag inte skrämmer upp någon.

Min förlossning började på natten av att jag vaknade glad i hågen av att vattnet gick. Eller så trodde jag i alla fall, jag sprang till toaletten och splosh sa det. Fast när jag full av förhoppningar reste mig upp så var det bara tjockt mörkt blod i toaletten. Jag tog ett steg bort och då fortsatte det att forsa ut på golvet. Stora pölar med äggstora koagulerade klumpar låg över badrumsgolvet. Det var så väldigt mycket blod. Jag fick panik, så ska det ändå inte vara, skrek på min man och vi ringde BB Stockholm. Där fick jag prata med en idiot-kärring som började ifrågasätta hur mycket blod det var. Jag har aldrig sett så mycket blod förut och försökte förklara för henne. Hon frågade om det var mer än en mens, jag skrek att det var mycket, mycket mer än en mens. Då frågade hon om jag brukade ha sparsmakade menstruationer. Vi fick inte komma in utan åkte istället till Sös.

Väl där konstaterade de att en bit av moderkakan lossnat men att barnet mådde bra så det blev inget kejsarsnitt. Vi sattes på kontinuerlig ctg och min tjej fortsatte må bra. Jag förstod dock aldrig att faran var över och var rädd både för mitt eget och hennes liv. Det fortsatte blöda lite grann men personalen sa att allt såg ok ut. Jag var fullkomligt livrädd hela tiden men försökte vara modig, dum som jag var. Det var så fruktansvärt, nu när jag skriver om det förstår jag inte riktigt varför jag var så panikslagen, men det var jag. Chocken från allt det där blodet släppte aldrig. Jag sattes igång, fick värkar och sen gick vattnet. Sen visade det sig att navelsträngen kom ut innan hennes huvud så det blev ett akut kejsarsnitt ändå. 22 timmar från att jag började blöda hemma i badrummet föddes hon med kejsarsnitt. Jag var helt avtrubbad, personalen kom med henne och ville att jag skulle pussa på henne. Men jag var bara glad att jag överlevt, jag tyckte bara att hon var ful. Jag som hade längtar så länge och varit så förväntansfull.

Sen har mardrömmen bara fortsatt. Jag grät mest på sjukhuset men väl hemma blev allt för mycket. Ångesten var så stark att jag bara satt och skrek i vardagsrummet. Min man kom med en flaska champagne för att fira och jag mådde sämre än jag någonsin trodde var möjligt. Allt jag kunde tänka på var att jag skulle bli tvungen att ta självmord för att slippa ångesten. Det var så otroligt starkt och smärtsamt. Jag som hade gått profylaxkurs och köpt babykläder och varit så förväntansfull, så här skulle det inte bli. Jag visste inte att det var möjligt att må så dåligt.

Dagen efter ringde jag till bb och krävde hjälp. De skickade mig till psyk. Det hjälpte inte, jag ringde till psyk på kvällen igen och krävde att få bli inlagd och nerdrogad, smärtan var så stark, jag kunde inte stå ut en sekund till. Det kom hem 2 tanter till oss med en sömntablett som inte hjälpte. Jag ringde till psyk morgonen efter igen och äntligen var det någon som gav mig hopp. Jag hade drabbats av en akut krisreaktion och fick äta ångestdämpande tabletter.

Nu har det värsta släppt men jag lever fortfarande i en mardröm.

När jag läser finns det så många som haft det värre än jag. Men jag mådde dåligt efter min första förlossning så jag skriver ändå. Mitt problem var att jag blödde mycket!
Förlossningen började som det skulle, allt gick snabbt. Fick morfin och lustgas och det funkade bra. Men sonen kom inte ut utan det blev yttre tryck från en barnmorska och ut kom han. Allt var kanon. Men sen kom en barnmorska in och tryckte på magen en halvtimme senare och ut forsade blod. Fick ligga kvar länge och dom kom hela tiden och tryckte och tryckte på magen. Har ännu en grym ångest över det. Glömmer aldrig ljudet av blodet som forsade ut och min mans ansikte när han såg det. Försökte ställa mej upp men svimmade.
Sen lugnade det sej lite, jag blödde massor men åkte ändå till BB. Sen efter 2 dagar vägrade jag ligga kvar och åkte hem. Mådde så otroligt dåligt. Orkade inte hålla bebisen min man fick göra allt. På 4 dagen började jag få feber. 6 dagen fick jag frossa och 39 graders feber så då åkte vi in till sjukhuset. Sköterskan på Kvinnokliniken klappade mig vänligt på huvudet och sa att såhär är det att föda första barnet, bara mjölken som rinner till. Men som tur va tog hon min sänka ändå. När hon såg mina värden blev det fart. Jag hade blodvärde på 74 och en sänka på 300. Fick läggas in direkt med 2 påsar blod och 3 olika antibiotika intravenöst. Under dagen blev jag bara sämra och sämre. Kommer ihåg jag sa till min man att tänk om det inte löser sig. Märkte på sköterskorna att dom började bli riktigt oroliga när jag fick 41,5 graders feber, då var jag helt väck. Men som tur var hittade dom rätt antibiotika och febern vände. Då hade infektionen blivit en blodförgiftning och spridit sig till mina bröst. Så mjölken försvann. Men efter det blev jag långsamt bättre, hade en sänka på 360 (ska ha 8) dag 2 på sjukhuset. Det tog en månad innan jag var ganska återställd. Jag missade hela första tiden med min bebis. Som tur är har jag en underbar man som skötte barn, mej och hemmet.
Fick ett syskon nu i januari. Jag hade hemsk ångest inför efter förlossningen och att jag skulle blöda och bli sjuk. Pratade mycket på mödravården och dom skrev allt i min journal.Var nästan panikslagen på förlossningen men dom skötte det kanon, gav mig medicin direkt efter så livmodern fick hjälp att dra ihop sig. Allt gick bra och jag blödde ytterst lite. Fick uppleva den första tiden med beisen denna gång iallafall. Jag är ännu chockad över hur bra jag mådde efter andra förlossningen, kunde upp och gå bara en halvtimme efter bebisen kom ut. Och nu förstår jag hur dåligt ställt jag var efter första. Kunde äta av mackorna och äpplejuicen denna gången och det var underbart :)