Jag har äntligen plussat och då tror man ju att man ska vara glad och lycklig (vilket jag är), men jag oroar mig för allt. Jag vågar nästan inte äta något pga rädsla för toxoplasma och listeria, jag oroar mig för att jag har grav symtom, för att jag inte har symtom. Jag blir galen. Någon annan som har samma problem? 
oh yes.. var skitnojjig över precis allt när jag väntade första barnet.. gick omkring med en konstant oro att nåt skulle gå fel.
Det har varit lättare att slappna av med de övriga barnen.. när man liksom har sett miraklet ske en gång redan.
Jag var tvärtom och var nästan oroligare andra gången, tänkte att allt gick så himla bra första gången och det kan väl inte hända 2 ggr i rad? Men för varje vecka som går lugnade jag ner mig och nu tror jag bara att det kommer att gå bra :) hoppas det blir desamma för dig!
Ja absolut, du är inte ensam! Det enda som hjälper är tyvärr tid...att veckorna går. Men förhoppningsvis kan du i alla fall ventilera din känslor med de som känner likadant i det här forumet. Oron släpper inte helt men det blir bättre ju längre tiden går. Önskar dig lycka till!
ja åh, jag var likadan.. jag trodde att jag hade och inte hade nästan allt som gick att få..
ah, det var gratis också..
Jag var också hel nervös första gången, nu andra gången har jag inte tid att fundera lika mycket vilket gör det hela lättare.
Yes. Hela 9 månaderna oroade jag mig. så dumt och onödigt.
Skönt att höra att man inte är ensam om att oroa sig. 
Idag har jag plussat!!! Dagen innan planerad testdag:)
Borde ju glädja mig år detta, men känner istället precis som er andra mest nojjig. Nästan det första jag tänkte på var att vårt kylskåp gick sönder i helgen och läckte gas. Det är relativt nytt så misstänker att det inte var freongas utan kanske ammoniakgas eller nåt. Nu blir man ju självklart orolig att det ska ha någon negativ påverkan på graviditeten. Någon som vet??
Ska försöka att coola ner mig lite, men det är dessvärre lättare sagt än gjort...
Kram på er
Strawberry3: Tack så mycket för ditt svar!!! Känns skönt att höra att det förmodligen inte är något som är skadligt iaf. Men det luktade verkligen ur-illa...
Jag kommer på mig själv med att känna oro (plussade förra onsdagen). Och samtidigt komemr jag på mig själv med att andra sekunden planera hela barnets liv! Vågar inte tro för mkt...för tänk vad besviken och ledsen man blir om nåt går fel...mamma lugnade mig lite igår...hon sa ta det lugnt,försök att vara som vanligt...
eeh jo det e ju lätt...man e så glad och pirrig hela tiden.
Här hemma har vi dessutom fyra katter...jag kan säga att jag inte vågar vara i det kombinerade kattrummet/datarummet...med alla ångor och sånt...men vi ska börja kolla på eventuella hem för katterna, för just nu är de dom som ger mig mest ångest...blir så stressad, min lille kattkille Macho känner ju klart av att nåt är annorlunda...han dampar som fan, skriker på mig och ja...är helstressad!
Så att ha kvar dom, är inget alternativ. Barnet går före allt.
Tror att de flesta gravida kvinnor känner lite oro men om man haft svårt att bli gravid är det nog ofta värre.
Själv blev jag gravid på 12 IVF-försöket och istället för glädje kände jag bara ångest och oro. Nojade mig över allt jag åt, gjorde osv. Trodde det skulle gå över efter första ultraljudet i vecka 8 men efter att ha sett vårt lilla embryo blev det bara värre (nu visste jag ju vad jag kunde mista). Började gå i samtal med en psykolog men tyckte inte att det hjälpte särskilt mycket.
Vändningen kom istället i vecka 19 när jag började känna sparkar. Är ni i vecka 35 och känner mig lugn och lycklig men samtidigt lite snuvad på första delen av graviditeten som verkligen inte blev som jag tänkt mig.
Grattis och lycka till!
Jag är inte ens gravid och jag oroar mig redan.. :p Haha! Så fjantig jag är.
Men jag tror definitivt att jag kommer vara orolig i 40 veckor, och när barnet väl är fött kommer jag att vara orolig för mass andra hemskheter.. :p
Hej hej
Jag är gravid i v 14, har haft en liten uppochnerresa för att nå hit. Var gravid i höstas då jag tyckte allt kändes bra, var på NUPP i v. 13 allt var fint. RUL i v. 20 då det upptäcktes att barnet dött runt v.14 alltså 6 veckor tidigare. Detta blev lite som en chock eftersom allt ändå känts bra, tänk dig 6 VECKOR.
Nu är jag vansinnigt nervös eller rädd rättare sagt. Gjorde ett KUB test för två veckor sen som inte var helt hundra varför ett FVP skall göras om två veckor, detta gör ju inte saken bättre direkt.
Varje dag är hemsk, har inte upplevt någon som helst njutning.
Här är en till som ställer sig i ledet. Försöker tänka på annat men det är svårt.