Vi synkade INTE våra pojkar, eftersom de hade helt olika behov ffa när det gällde mat (en var gravt undernärd och låg på neo en tid, den andra fullt frisk och mkt större).
Tyckte det var rätt skönt att inte ha två vrålhungriga exakt samtidigt för det var inte helt lätt att flaskmata två nyfödda själv.
Fram tills nu har de fortsatt ha delvis olika sovrytm, men däremot äter de så klart samtidigt numera.
Vi varierade nattpassen: vissa nätter hade vi ansvaret för varsin pojke (och bytte då varannan natt), andra perioder delade vi istället upp natten och en förälder var ansvarig för båda fram till ca 3 och den andre fick då sova. Fast ibland fick man rycka in för varandra - när det blev skrik och panik.
Vi hade också ett barn sedan tidigare, knappt 2 år när tvillingarna föddes. Ambitionerna sänktes, det blev mkt TV och filmer att titta på. Alla nära vänner och familj som hälsade på fick fokusera på storasyskonet och sedan passa på att titta på de små korta stunder när storasyskonet var upptagen med toabesök, mat eller liknande. Storasyskonet behöver kompenseras maximalt med uppmärksamhet från andra i närheten. Mormor var mkt här första månaderna och ägnade storasyskonet nästan all uppmärksamhet.
Det blev avsevärt mkt lättare med tiden, de första tre månaderna var slitiga emellanåt men man vande sig. Redan vid 4 månaders ålder började man ha nyttan av att de är två, då de satt och skrattade åt varandra när de satt i varsin babysitter (ovärderlig, investera i två sådan om ni inte har redan) mittemot varandra.
Vi var hemma tillsammans i ca 2 månader, därefter jobbade pappan 50% i ca 3 månaders tid - suveränt och väl investerade föräldrapenningdagar i familjen!