2-åring med hysteriska utbrott. Vad göra?

Läs Trotsboken, den har hjälpt oss att förstå vår tvååring mycket bättre.
Det är mycket som händer i hennes liv just nu, hon upptäcker sin egen och (till hennes fasa) andras vilja. Det finns ett helt kapitel i boken om två-tre-års "trots".

Låt henne bli arg. Hon kommer för eller senare lära sig att hantera det. Se bara till att hon inte gör sig illa.
Man kan ju också försöka att avleda hennes vredesutbrott, men det brukar oftast resultera i att det blir värre.
Sedan lär man sig som förälder att förutse en början till utbrott och då är det lättare att ingripa/avleda.
Dessutom tycker jag att det har blivit lättare att hantera min sons vredesutbrott nu när han börjar närma sig 3 år. Nu kan man prata honom till att bli lugn.
Min dotter som nu är 17 månader har börjat att få vredesutbrott och jag ignorerar det i den mån jag kan men försöker att se till att hon inte gör sig illa. Det brukar gå över snabbt, så länge jag inte ger henne uppmärksamhet (det gäller att ha is i magen), efter 5 minuter ställer hon sig upp och säger bestämt: "NäE!" Och sedan är det över.

Det här är ju mina personliga erfarenheter som har fungerat bra på mina barn. Så man får väl ta det med en nypa salt om man vill.

Det låter lite som Lilly. Hon har visserligen (tack gode gud) inte orkat härda ut i 40 min, men har fått helt oförklarliga utbrott av ilska och förtvivlan då hon inte gått att trösta.

Min strategi då är att bara finnas där. Försöka krama men vara beredd på att bli bortknuffad. Till slut blir det en liten lucka i gråten som man kan använda till att försöka styra in på ett nytt spår. Om man har tur... 

Det du får tänka på är att det går över. Lilly hade en period i någon månad när det var som värst. Sen lugnade det ner sig. Nu, kanske ett halvår senare och med lillasyster på väg, så har hon börjat smått igen. Det går i vågor helt enkelt.

Låter som mina barn det! Sonen började med sånt när han var 1½år. Dottern vid 2år.
Och jag tar för givet att mini som nu är 1år kommer hamna där med.

Vad jag kan säga är att det är fullt normalt. Just runt 1½-2½år kommer dom nån gång där in i första trottsen. Dom flesta barn kommer dit alla fall.
Sen är det ju 3års trotts för att inte tala om 4års trott. Herregud alltså!! Vill inte skrämma dig, inte alls det jag är ute efter. Men vid 4år så upplever jag det mycket värre. Men då är man "van"... så man kan hantera det på ett helt annat sätt.

Det jag gör när utbrotten tar fart är att jag låter dom bli arga. Men, en regel vi har är att då får man vara på sitt rum och skrika och vara arg. Dom går med på det.
När det är över så pratar vi. Kramas och så får dom förklara på sitt sätt vad som hände och var fel. Jag brukar aldrig skälla på dom när det blir så, jag tror inte dom egentligen menar att vara elaka eller något sånt. Det är så bara.
Men jag försöker såklart prata med dom och hindra utbrotten, men det funkar tyvärr inte alltid, och man får välja sina strider.
Så försök att prata med henne, krama henne. Men om du märker att det inte hjälper eller kanske gör henne mer arg, låt henne vara. Krama och visa att du älskar henne när det är över.
Det är dom råd jag kan ge dig.

Det kommer bli bättre, och såna här utbrott sker inte varje dag. Och konstigt nog så glömmer man efter en stund hur det var. Det gör jag som tur är

Åh, va skönt att det finns fler som har barn som får vredesutbrott!!! Min son blir 2 år i juli och har sen en månad tillbaka ungefär börjat med utbrott...
Han skriker och spänner sej i hela kroppen. Det är nästan som att han är i trance när han får sina utbrott. Man får nästan inte kontakt med honom... Han kan hålla på i upp till 40 minuter...

Svårt att hantera detta när det inte går att få kontakt med honom. Jag har försökt ignorera honom men han står oftast vid mej när han har sina utbrott och sliter mej i kläder och så så det är inte lätt att ha is i magen i det fallet.

Dock så gör han inte sej själv illa. Hans bror slog huvudet i golv och väggar när han gick igenom samma sak så han hade ett konstant blåmärke mitt i pannan....

Det där puttandet känner jag igen. Lilly kan också gå fram och putta bort mig trots att jag inte ens försökt närma mig henne. Det känns som om hon testar hur jä-lig hon kan vara utan att jag ger upp på henne och försvinner.

Om det blir för jobbigt, så gå iväg en bit. Säg bara "Nu går jag in i sovrummet och du får komma efter om du vill" och gå därifrån. Då får du lite andrum och din dotter vet var du är och att hon är välkommen. Jag brukar säga till Lilly att jag helt enkelt inte orkar lyssna mer på hennes skrik men att jag gärna lyssnar om hon vill förklara varför on är så ledsen.