Känner ingenting..verkar inte ha någon kontakt med mina känslor.

Absolut! Människor som har gått igenom mycket svårt har en tendens att bara stänga av. Det är något hjärnan gör för att skydda ens psyke så man inte blir fullkomligt galen och det är ju bra
Men du måste definitivt bearbeta detta så att du kan börja känna mera igen. Har du gått till en psykolog? Att prata av sig är den bästa medicinen!

Hur bearbetar man?? Genom att prata?? Förstår ärligt talat inte att det skulle hjälpa genom att prata....

Å när man inte "känner något" så känns det nästan bara meningslöst, vad ska man prata om liksom. För det känns ändå inte, förstår du vad jag menar? Man känner liksom ingetting, vad finns det då att prata om?

Har så svårt att förstå dettta men det kanske e normalt att känna så, alltså att inte känna alls...o så får man prata om det som man tror känns jobbigt då eller??

Se det såhär; när man går igenom saker i livet så samlar man på sig minnen. De minnena stannar kvar i hjärnan, både det bra och det dåliga. Om man inte får prata om det och inte får släppa ut sina funderingar, tankar och berätta vad det var som hände så får man inte utlopp för sina känslor. Det blir en vikt på axlarna som tynger ner en. Psyket fungerar så. Om du går till en psykolog en gång i veckan och får berätta om det som hänt och se allt utifrån olika vinklar så kanske får en annan syn på saken. Jag gick själv till en psykolog för ett år sedan och en gång i veckan gick jag därifrån och kände mig lättare! Det var verkligen som att en börda hade lyfts från mina axlar
Och under veckans gång så kom jag på fler saker ur mitt förflutna som jag ville ta upp och då kände jag mig genast lite tyngre. Men samma visa utspelade sig igen hos psykologen och jag kände mig lättare när jag gick därifrån.
Så kommer man till en tid i sitt liv där man känner att man bara vill se framåt och att det förflutna är bearbetat och klart Då behöver man inte gå till psykologen längre.

Jag tror att det du inte känner, känns mera än vad du kan tro. Du har bara tryckt ner känslorna. Du måste ju ha haft känslor när det hemska hände? Vad det än nu var...
Kränkning, ledsamhet, ilska, sorg, förvirring...?

Aha.....så kan det absolut vara!

Tack för ditt svar. Det hjälper mig mycket.

Du kan kolla upp disassociation och se om det känns igen.

Jag gjorde faktiskt det. Hittade det på nätet. o det  e precis det jag känner och upplever.

Förstår bara inte hur det ska kunna hjälpa med att prata. Tycker det e skumt men eftersom jag inte känner så mycket så kanske jag inte kan förstå heller, en tanke bara.
Fast normalt borde det hjälpa att prata eftersom man går till en psykolog o där är det just det man gör, pratar

Tycker det är fascinerande hur man funkar egentligen. När jag tänker efter så har jag gått så här väldigt länge.
Tänk då när man börjar känna mer o mer igen.

DBT ska kunna hjälpa vid disassociationsstörningar har jag hört.
Beröring och mindfullness kan vara en del av de saker som kan bryta disassocierande läste jag i en bok häromdagen. Man ska visst kunna lära sig att återta intryck.

Disassociation är en försvarsmekanism som många hamnar i väldigt tidigt, kanske på grund av något trauma i barndomen.

Vad kan man mera göra för att bearbeta sina känslor? För att få utlopp för allt man har inom sig? Jag har främst tankar som snurrar i 250 kr/h men förutom att prata med en psykolog, finns det andra sätt?
Kanske att skriva? Kan det hjälpa?

Tankerusning brukar höra till mani/hypomani.
Har du kollat upp bipolär sjukdom?