illusioner
Ja vart börjar man?
jag kan börja med att berätta hur jag känner nu... just nu känns det som att jag är singel i ett förhållande, mamma åt en narcissistisc ungkarl som inte kan hantera känslomässigstress.
Vi levde ihop men jag valde att vi skulle flytta isär för att få plats för oss själva och hitta tillbaka till våra gamla jag som vi bägge kände att vi tappat bort under vårat förhållande... detta har dock resulterat i att det har blivit mer tydligt för mig om vad jag kände tidigare... vissa delar har fungerat bättre nu medans andra har bara totalt förfallit.
Jag står i ett väg skäl och vet verkligen inte om jag ska lämna honom helt eller inte... vi ska ha barn igen nu första dagarna i juni och jag kan inte låta bli att tvivla på om det är hormoner som spökar och gör mig så där omänskligt känslomässig och att det är jag som överreagerar.
våra problem började i takt med att våran dotter blev runt 6-7månader och jag började misstänka att hon hade någon form av utvecklingsstörning. till detta blev hans tidigare väldigt avslappnade attitiyd till livet som var väldigt charmigt " det är lugnt" Det löser sig" det är inget fel" mycket mer tydligt och det uppdagas för mig att han är en sådan som sticker huvudet i sanden. Ovan på detta går hans mormor bort som han dyrkade och stod väldigt nära vilket gör att hon tvingas resa till england (han är engelsman) på begravning och han tvingas träffa både personer han älskar och hatar och hantera allt han lämna när han kom till sverige. Väl hemma hos oss var han som bort bytt. min man försvann någonstans.. vart han tog vägen har jag ingen aning om men hela hans energi var väck... jag tänkte att han sörjer nog mormor och jag lät honom vara och tog hand om dottern så mkt som möjligt själv för att ge honom space... till råga på detta blir han arbetslös och återigen kommer hans avslappnade attityd tillbaka fast denna gången ÄNNU värre tiden går och lill tjejen växer och nu är det uppenbart att hon har ett handikapp, men BVC vägrar att göra någon form av utredning utan tycker att det ska minsann väntas tills hon är över 13 månader. Han blir helt förstörd när han ser att det arv hans mormor lämnat honom går till att se till att vi går runt och kan betala räkningar... och han blir mer och mer passivagressiv mot mig och dottern... genast skiter han i allt som hetar ansvar och nu sticker huvudet helt i sanden. Nu är det min och dotterns fel, vi är ivägen, han får inte det utrymmet han behöver för att kunna söka jobb,han får inte det han vill ha till punkt och pricka, så då är det vårt fel... jag går ner mig och klarar inte av att höra att vi är felet till att han inte kan ta sig i kragen och städa upp sitt liv... jag försöker att peppa med ömhet, med ilska, med glädje, med ja i stortsett allt... när han hela tiden hänvisar till att han behöver vara själv i en vecka för att processen från det att han börjar till det att han är klar med att ta sig i kragen kommer att ta så lån tid... jag försöker att vara ur hans väg och försöker att ta dottern och försvinna ett par dagar för att han ska kunna komma igång med processen men varje gång runt den tredje dagen stör jag och då har jag förstört allt... när det närmar sig dag fem orkar jag inte mer och vi läkarbesök och annat med lilltjejen vilket innebär att den dagen är förstörd och hela processen avbruten och nu måste det börjas om... som om det är bevis på att jag inte ger honom utrymmet han behöver...efter att ha sett detta upprepas i drygt ett halv år orkar jag inte... jag sitter med skulder uppöver öronen eftersom det är jag som får låna pengar av MINA vänner och familj för att vi ska fixa våra räkningar, men varje gång jag frågar om han kan kolla med sin morsa i england säger han blankt nej och att han inte vet hur han ska få fram pengar och skiter i att ens engagera sig och åter blir det jag som får låna för att vi inte ska hamna på gatan.. han har aldrig varit aggresiv elelr våldsam utan han är mer dom som tittar dig i ögonen och ilskan bara strömmar genom din kropp och så säger han inget utan går därifrån som om man precis har krossat hans hjärta och att det är fel på en.... han vägrar terapi. han hatar allt var terapi kan tänkas vara och vägrar familjeterapi. Idag lever inte vi ihop eftersom mina sista dagar som sambo gjorde att jag grät i stortsett hela dagar och sov ... eftersom jag nu vid det här laget har gått in i en deprition. Jag bestämmer mig för att han ska få det utrymmet han så kärt har hållt och jag hittar en lägenhet i andra hand till mig och tösen.
Den första månaden var det jätte skönt att bo isär... vi kunde verkligen prata utan att vi rök ihop och vi fick en del utrett som jag hade hoppats på... han började att ta tag i saker han säger att ..."när jag får en plats där jag kan vara, där jag kan stänga ute världen, där jag kan reda ut mitt liv då kommer allt att bli bättre.. den meningen har jag hört sedan han blev arbetslös för 16 månader sedan... sakta men säkert blev vissa saker bättre och gick givetvis på en nitlott då han blev i stortsett blåst av ett frenschaseföretag och nu är det samma procedur... han behandlar mig super illa när han mår dåligt... sedan jag flyttade till lägenheten har han inte hjälp mig ett smack.. längeheten skulle rustas upp med målning och dyrligt han har inte så mkt som en dragit ett penseldrag. jag tänkte kanske är det för att han är arg eftersom jag har en bostad men inte han... så jag sa okej... nu är jag höggravid jag får inte göra många saker av de saker jag tvingas göra... liktförbannat kan han inte med att hjälpa mig att skruva upp ett par hyllor eller bära kartonger upp i vinden... detta får jag göra själv... han kommer hit umgås med nöd och näppe med våran dotter äter min mat stökar ner mitt kök och går.. utan att på någotvis en fundera på om jag behöver hjälp med något..jag ska till min barnmorska akut imorgon ftersom dom misstänker havandeskapsförgiftning...och inte ett hur mår du idag? hur mår våran lillakrabat i magen... inte ens när jag hintar honom om att jag är super svullen och dom misstänker något så jag måste göra extra kontroller inte ens då kommer frågan vill du att jag följer med imorgon? (han är arbetslös fortfarande 16månader sedan han jobbade sist)
jag förklarar för honom hur jag känner att det känns som om jag är mamma och singel i ett förhållande som ska vara jämnlikt och han säger att .... han kan inte göra dessa saker för att... " tiden,orken och viljan finns inte" då känns det som haan vred om kniven i bröstet och känslan av att lämna honom blir bara starkare... trots dessa känslor kan inte jag låta bli att undra är det jag som överreagerar?
