Rädd att hon kommer lämna mig
Hej,
Jag är väldigt orolig. Eller nej, jag är livrädd. För exakt ett år sedan blev jag och min flickvän ihop och allt var helt underbart, det kändes som det var vi som skulle leva ihop. Nästan ett halvår senare blev hon gravid och vi beslöt oss för att behålla barnet. Sedan dess har allt gått, milt sagt, åt h*****e. Två månader in i graviditeten var hon kärleksfull och närgången och allt kändes bra. Därefteråt klarade hon inte av min andedräkt, men jag ansåg att det inte var hela världen.
Men därefter har allt varit tufft för oss båda. Det känns som om vi alltid talar om ekonomin, även om vi inte lever slösaktigt - hon har en enorm struktur på budgeten. Jag arbetar heltid, hon studerar, och trots att jag dragit ned på alla nöjen så har vi det kämpigt.
Vi är inte heller trevliga mot varandra längre. Det är anklagelser, korta toner och kritik - ingen konstruktiv sådan heller. Ena stunden kan allt vara trevligt, men skulle jag säga något olämpligt eller glömma något kan hon tappa kontrollen helt. Det gör mig rädd, något jag talat med henne om, men det känns inte som jag når fram.
Vi har gjort upp sinsemellan sysselfördelningen hemma och dessa är vi nöjda med. Tills hon berättar att det finns vissa saker hon vill att jag ska göra. Inga problem säger jag men när jag ska ta mig an dem så antingen himlar hon med ögonen, suckar högljudd och gör det själv. Jag blir arg för att jag upplever att jag gör det fel, men jag gör det inte på hennes sätt.
Närheten finns då och då, men absolut inte som den var förr då vi inte kunde släppa varandra. Jag får arga mail på morgonen om jag skulle ha gjort något fel och det senaste mailet får jag ett ultimatum - vi försöker till december annars går vi skilda vägar. Hon säger också att enda anledningen, som hon upplever nu, att hon stannar är för att hon vill sitt kommande barns bästa framtid.
Jag älskar henne, trots allt detta, och intalar mig själv att allt har med graviditeten att göra. Men tänk om det inte har med det att göra i det här fallet? Jag kan väl inte skylla alla våra problem med det? Känns för "enkelt". Jag vet inte vad jag ska göra. Hon säger att hon saknar den personen jag var, att hon vill ha tillbaka han. Jag anser inte att jag förändrats nämnvärt, inte så mycket som hon får det att låta.
Alla råd är välkomna. Vi mår båda emotionellt riktigt dåligt av det här och jag orkar knappt ta mig till jobbet om dagarna och hon orkar knappt med sina studier. Jag vill även tillägga att jag pratat med henne om det här, flera gånger, så någon bristande kommunikation har vi inte. Vi vet bara inte hur vi ska göra. :(
PS. Jag beundrar alla er pappor därute som orkar med denna period. Att det är tufft för mammorna är förståeligt och självklart, men det är minst lika tufft för er män också.
Tack för ordet!
/ J
