Storebror slår lilasyster... Hjälp!!

www.viforaldrar.se/artiklar/2007/02/01/jesper-juul-coachar/

Har en snäll försiktig kille som snart fyller 2½ år och en lillebror på precis ett år , så jag vet hur det är . Här gick allt jättebra och lätt tills lillebror blev cirka 8 månader och helt enkelt blev rejält rörlig och började ta för sig mer på egen hand. Nu är det mycket kamp . Har båda hemma på heltid. Oftast går det jättebra, men så hettar det till ur ingenstans. Inte lätt att bli storebror och vara liten. Vi lämnar dem inte ensamma och så lyfter vi bort, avvärjer och försöker förekomma så gott det går. Visst blir vi arga ibland, men det kommer vi ingenstans med, men man är ju mänsklig. Brukar be om ursäkt för att jag blivit arg och förklarar varför. Försöker ge honom redskap. Vill han inte att lillebror ska vara med eller ta sakerna så får han gå undan med dem - lämna situationen. Är han arg, så får han vara arg hur mycket han vill, men inte slå, putta etc. OK att tycka lillebror är dummast i världen och en efterhängsen plåga , men ALDRIG att slå, putta etc.

Jag vill så gärna att han skall förstå att han inte får slå henne. Frågar man så säger han att man bara får klappa, pussa och så. Och att hon är snäll. Två sekunder senare slår han till henne, går på henne eller så.

har eskalerat otroligt senaste veckan. Tidigare kunde man lämna dem själva ibland (gå på toaletten, ut i köket och hämta lite vatten eller liknande). Nu kan man knappt titta bort trots att man sitter bredvid henne.

och saken är den att han slår henne inte för att han är arg eller så, utan bara för att... Eller jag vet inte varför. men han är glad hela tiden.
Suck... nån sorts trots av något slag??

Skulle på nåogt sätt vara lättare om man var arg på henne, för då kunde man ta tag i det och förklara att man får vara arg men inte slå osv.

Min dotter är likadan. Hon fyller 3 i augusti och har en lillebror som är 6 månader. Hon nyper honom hårt i handen, petar hårt i ansiktet, etc. Vi blir väldigt arga och säger till henne att hon absolut inte får göra så men det är väldigt jobbigt när man måste passa hela tiden. Jag kan inte lämna dem en sekund ens för att springa och hämta något. Jag ser inget mönster i det heller, det kommer när som helst. Önskar att jag visste hur jag skulle kunna förebygga att det inte händer och att jag tacklar det på rätt sätt med henne Det är väldigt slitsamt och ledsamt.

Men de är ju inte så stora....din och min äldsta.... de har ju inte den impulskontrollen. Jag vet inte hur din pojke är men han leker rätt hårdhänt med mig och sin pappa också när vi "brottas" m.m. De har ju inte den motoriska kontrollen. I den åldern kan de ju inte generalisera på det viset vi gör heller. Ofta "triggas" de ju också i den åldern av sådant de vet att man inte riktigt får. Testa gränser.

Om det är någon tröst så har min yngsta precis fyllt ett år och för ungefär en vecka sedan så började plötsligt något nytt.....de leker tillsammans . Brottas - rätt hårdhänt från bådas sida (ettåringar kör ju inte direkt något finlir de heller, det nyps och sparkas rejält, inte elakt utan bara för att ettåringar gör så) och de skrattar och har roligt....tillsammans. Fast man får hålla koll hela tiden så att de inte går över styr. Sedan jagar de varandra. Men nej, lämna dem kan man inte. Man får hela tiden vara med och visa hur man gör resp. inte gör. Det är skönt nu när lillebror blivit lite mer rejäl. Han väger ju nästan lika mycket som sin storebror numera och är lite mer försigkommen och dessutom stadigare, så han ramlar inte så illa om han blir puttad eller liknande. Oftast när det händer saker så har ju ingen av dem varit elaka med flit på någotvis. Antingen så sker det i lek eller så blir storebror arg och vet inte hur han ska hantera sin frustration.

Men jag vet hur det är, vi har haft jättejobbigt ett bra tag. Det är jättejobbigt. Man vill ju liksom inget annat än att de ska vara snälla med varandra. Men just nu känns det väldigt bra här. Storebror låg igår och gosade (båda kramades HÅRT) och plötsligt sa han: "Tycker om Arid". Lillebror heter Arvid, och det var första gången han sagt det .

Om jag ska vara ärlig så tror jag inte att det finns så mycket annat än att vara ständigt närvarande och lyfta bort och odramatisk säga nej. Jag tycker inte att vi har kommit någon vart alls med att bli arga. Har en vän med en 2-åring som för en dryg månad sedan blev storasyster....hon biter sin lillasyster. Inte heller så kul. Man får försöka komma ihåg att de är små och att det inte är så lätt att bli storebror/storasyster när man är liten.

Ni har ju båda lite yngre tvåor än jag, så tänkte bara tipsa om en sak som plötsligt visat sig väldigt bra här. Vi fick konflikter om saker när lillebror blev lite mer rörlig och med i matchen. Storebror har införskaffat sig en favoritfärg. Älkar allt som är blått. Numera köper vi en blå spade och en blå hink till honom och så frågar vi honom vilken färg på spade och hink som lillebror ska ha - "GRÖÖÖN"! (Han har valt färgen grön åt lillebror). Och då får lillebror ha sina gröna saker ifred alldeles utan minsta problem. Storebror hämtar och ger honom dem . Köper en del saker dubbelt numera som vi vet att båda vill leka mycket med....inga dyra saker utan småsaker. Har undanröjt en massa konflikter vi hade förr. Köpte idag en blå och en grön boll så att de fick varsin. Annars kanske man köpt två bollar ändå vid olika tillfällen som man tänkt att de skulle dela på.....och så hade vi haft bråk om dem...vem som skulle ha vilken och om lillebror skulle få röra någon överhuvudtaget.

Mmm, verkar inte som man kan göra så mycket mer än att vakta vakta vakta... Blir väl lättare när lillasyster blir lite större och kan "slå ifrån" eller iallafall försvara sig bättre. Just nu är hon så "bebis".

Vet att det inte hjälper att bli arg, men är ju bara människa och reagerar som en sådan. Sover dessutom väldigt väldigt lite nu, barnen vaknar en del på nätterna och gör det inte samtidigt. Så utgångsläget är inte en utvilad och pedagogisk mamma, utan en trött en som inte alltid tänker innan man reagerar. som det väl är för de flesta

Men det är ganska ofta som de ligger och "leker" också, tittar på varandra och skrattar o busar. Så känns överlag bra. Men just det gör också att jag blir lite "lurad" ibland, när de ligger och är glada tror man ju att man hinner gå på toaletten eller ut i köket eller så. Och för det mesta går det bra, han slår henne inte vid varje tillfälle han får, men mer än man önskade.

Skönt iallafall att veta att man inte är ensam. Och att det väl går över såsmåningom.