Ångest och depression efter förlossning, kan någon snälla förklara vad som pågår!?
Jag har lidit av ångest/panikångest pga turbulent tid tidigare, men ätit medicin och mått bra igen. Graviditeten har varit i princip helt ångestfri.
Jag födde mitt andra barn den 1:a mars, och första dygnet var allt "normalt". Storasyster kom och sov tillsammans med oss på BB, och nästa dag skulle vi åka hem. Redan i bilen hem kände jag lite stress/ångestkänslor, men tänkte att man är ju uppe i varv de första dygnen efter man fött. På kvällen fick vi besök av de närmsta, och redan då i soffan fick jag en obehaglig stark ångestattack och tänkte; tänk om jag blir galen och gör illa bebisen på nåt sätt. Väldigt obehagligt, och jag blev rädd bara av att jag tänkt tanken. Första veckan hade jag ganska svårt att sova, även när bebin sov, vaknade med ryck flera gånger per natt. Även fast vi skulle prova att pappan matade en natt så kunde jag inte somna trots att jag låg i ett annat rum. Superstressad och ångestfylld. 5 dagar efter födseln fick jag nästa riktigt starka ångestattack, återigen med samma olustiga tankar att jag skulle göra något galet. Efter 10 dagar uppsökte jag husläkaren och kom i kontakt med NoAteamet som är ett mobilt "psyk-team". Fick försöka sova med lite lugnande i några dagar, men blev under tiden mer nerstämd, och sömnen var fortfarande knackig.
Började äta antidepressiva efter en månad ungefär (Sertralin), de har funkat någorlunda mot nedstämdheten, men tycker inte de har hjälpt nämnvärt mot ångesten. Pratar även med en terapeut 2 gånger i veckan.
Jag känner inte igen mig själv, och det är läskigt. Vem är jag/har jag blivit? Varför kan jag inte glädjas åt vår nya familj? I början kunde jag få ångest av att ligga i sängen bredvid barnen, allt kändes så fel. Nu får jag inte ångest av det längre, men jag känner mig så jävla tom. Jag försöker jaga känslor av kärlek, men allt jag känner är ångest ångest ångest. Det känns som att jag lever i någon slags dimma, nästan "utanför" mig själv på något sätt, och så känner jag mig så ensam i min egen familj. Bara av att tänka på hur jag mått och mår så drar ångesten igång, både psykiskt och fysiskt. Jag blir så rädd!!! Kommer det alltid kännas såhär?
Jag går omkring med en ständig ångest, och känner bara för att grina och att någon ska krama mig hårt. Jag är så rädd! Jag vet ju någonstans att jag älskar mitt nya barn, men varför kan jag inte känna något?
