Förvirrad...?

Hej...

Jag träffade en man för ca: 4 år sedan, och allt gick sedan väldigt fort. Vi äskade, reste, förlovade oss, och jag flyttade till honom. Allt verkade så bra... Jag sitter nu i hans liv, är 45 år, och känner mig som en städtant, och mamma till honom... Jag har försökt att krypa nära, men han knuffar bort mig... Varför...? Så råkade jag lämna min mail öppen, och han läste den... Jag hade sparat ett brev från en kille, och det gjorde honom så besviken... Jag undrade om det hade varit ok om det varit skrivet av en tjej, och det hade det, men man kan faktiskt bli kär i tjejer oxå... Han tjänar bra, har fin bil, segelbåt, och villa... Jag har senaste åren arbetat som timvikarie, inom åldrings vården, och läser nu uska, och jag hoppas så mycket att jag ska klara den utbildningen... Vad är det för mening med att ha ett förhållande, då allt känns så ensamt...? Jag är mamma till en underbar, flicka, och snart blir jag mormor... Han träffar nästan aldrig sina 2 barn... Då jag frågar varför så säger han att han inte vet... Han sommnar alltid staxt efter nio, och jag hamnar vid datorn, dels för alla läxor, och dels för avkopplings skull... Och, för att lindra min ensamhet...

Hälsningar, Lene...