Otrygg-Ambivalen/Otrygg-Undvikande

"puffar"

Är alltid väldigt osäker och paranoid i förhållanden. Tror hela tiden att han ska göra slut och svänger kraftigt från att vara krävande och behövande till att nästan "hetsa" min partner att göra slut. Alltså, ena stunden är jag skitjobbig och måste hela tiden få bekräftelse och kärlek och höra att han älskar mig och i nästa stund så är jag jätteelak och sårar honom mer och mer bara för att testa om han stannar kvar eller inte.

Ofta är det jag som gör slut så fort jag tror att han inte är kär i mig längre bara för att slippa vara den som blir dumpad och sårad. Det kan handla om helt ologiska saker som att han är trött efter jobbet men direkt så tror jag att han inte älskar mig längre och börjar då gorma om att jag vill göra slut.

Har gått i så mycket terapi genom åren så det är inte sant men ändå så är jag fortfarande en elak bekräftelsejunkie. Vet att jag mår som bäst då jag är singel men eftersom jag hela tiden är i behov av kärlek och trygghet så inleder jag förhållanden i alla fall och ofta går det alldeles för fort fram.

Vad intressant läsa hur du har det.

Jag är oxå en bekräftelsemänniska,vill höra att jag är älskad väldigt ofta.

Minsta lilla grej kan få väldiga proportioner.
Jag blir inte elak men har små "test" för att se om jag fortfarande är älskad.
Ska min partner ut på krogen blir jag jätteorolig. 
 
Är rädd för förhållanden just för att det kan ta slut. Men oxå för att skona andra för såna som mig. Är livrädd att bli lämnad och ändå är det jag som orsakar att det blir så.

Är jobbigt vara så här och samtidigt vara medveten hur dumt det är.

TS  det finns en jättebra bok om detta ämne, den heter "hemligheten", och handlar om anknytningsteorin. Jag kände igen mig i allt som stod, allt från barndomen som lett till den jag är, men även hur jag hanterar relationer i dagsläget. Jag tror inte sånt här löser sig av sig själv, man behöver hjälp och kämpa för att fungera "normalt". Alla har tyvärr inte samma förutsättningar som andra till att få lyckade relationer, så då får man kämpa lite hårdare.

Min uppväxt är präglad av noll uppmärksamhet och bekräftelse. Sökte jag den så blev jag ignorerad. Detta har gjort att jag har dålig självkänsla och kan inte ta emot kärlek från andra. Jag älskar inte mig själv så hur ska jag kunna lita på att andra ska älska mig? Jag är rädd för att bli lämnad och tror alltid att det bara är en tidsfråga innan de upptäcker mitt riktiga jag och då sticker. Jag sabbar ofta själv relationerna med min svartsjuka och pendlande känslor. Jag vill så gärna ha närhet men när jag får det så kan jag inte hantera det och gör allt för att slippa ångesten det framkallar.

Vad dumt att man har skam och väljer att vara anonym för något man absolut inte rår för.

Lever ni i någon relation nu och hur klarar ni av det isåfall?

Känns så orättvist att ha så svårt med relationer.
Jag fungerar jättebra så länge jag känner mig trygg,men det blir förmodligen jättejobbigt för min partner att hela tiden ge mig den stora dosen trygghet.

Jag tror att min undvikande sida vill verkligen ha kärlek men drar sig för att komma nära. Min ambivalenta sida tvekar hela tiden att någon kan älska mig fullt ut. Vill dessutom ha en evig bekräftelse på att den finns kvar.
Så jag längtar efter kärlek men får svårt träffa någon och gör jag det så förstör jag för mig själv.

Nej,jag har ingen relation. Efter en otroligt jobbig separation där hela min tillvaro rasade har jag varit singel i flera år.