till min son... jag kommer alltid att finnas där

Nej jag frågar inget.. Nej de finns förmodligen inga svar... ville bara ge min snart 18 åriga ett brev...

  Att se är ibland att höra.. se med sitt inre när man blundar och låter dessa sinnen få sväva iväg..igenom de man igentligen tror sig se..Ser och andas in djupt och jag rör plötsligt din bräckliga själ. Utan att du märker de så omfamnar min energi din och jag känner de du så hårt omsluter..
Du kan inte ljuga, din fasad finns där... men den smulas till damm som flyger i miljoners partiklar som hela min sfär fångar upp och jag skänker en trygg varm plats i mitten av mitt hjärta... Dammkorna som är grå även om dom glöder försöker att omsluta den mur du har byggt upp, den kämpar förtvivlat att omringa din kropp.. din själ.. dina hemliga tankar..
Jag behöver inte göra mycket fast de är så otroligt svårt.. med ord som är otroligt vackra och trygga, så fingrar jag ändå på murens kant.. bruk under mina naglar, svarta och sorgesgrå.. och rispor små som svider värre än blödande vingar i den hårdaste storm.. Så står jag ändå där och vet vad du känner. Jag står där och ser smärtan som du så hårt försöker gömma till den mörkaste vrå i din egna själ..
Men ändå försöker jag, med ord och tårar, jag ger inte upp. Men jag vet att jag inte når, men ingen kan någonsin få mig att sluta försöka.. Med tårar som är dom vackraste du har sett blöter jag upp de hårda men de torkar fort och jag vet att de mjuka sen blir till hårdare sten.. Mina ord svävar in och virvlar runt i ditt inre men av rädsla så blundar du och låter allt de trygga sköna få virvla ut igen.. där stänger du av och låter orden få virvla fritt utan anvar.. men jag vet, jag som ser fast du stänger mina ögon ute.. jag ser de jag hör och mina ord som virvlar utanför din fasad.. ja dom är idag tomma.. dom stannade i din själ där dom idag gror och påminner, alla mina känslor och min röst finns där... för alltid