Hej!
Är jag ensam om att vara varannan helg-mamma?
Varför det blev så är en lååång historia och den drar jag gärna för den intresserade men det jag ville veta är om det finns fler i landet som har det så och hur ni mår och hanterar saknaden??
är man helt ensam om detta? Nån som vet någon annan som har det så?
Jag är en varannan helgmamma.
Hade dottern dygnet runt utan nått vidare stöd av pappan de 2 första åren. Sen skildes vi. Då hade vi varannan vecka. Sen flyttade jag 10 mil å tog dottern på heltid, pappan varannan helg.
Sen hamnade jag i en svacka då jag mådde dåligt, visste inte vad jag kände för min nuvarande sambo, hade ingen dagisplats, inget jobb osv så dottern fick flytta tillbaka till pappan.
Dagis är fixat från 1 augusti, ska börja plugga och vet vad jag vill med mitt liv.
Jag hoppas verkligen att jag får ha dottern på heltid. Men är ganska säker på att hennes pappa kommer sätta stop. Vilket innebär en otrevlig rätslig prosses...
Man vänjer sig konstigt nog och lever på hoppet.
Jag har fördelen att kunna ha henne längre än en helg då jag är arbetslös.
Jag tycker det är jobbigast de första dagarna efter att hon åkt till sin pappa igen...
hej!
tack för ditt svar!
Skönt att man inte är helt ensam om detta iallafall. Det som är så jobbigt är att det känns så skambelagt att vara mamma som har det så medan det är mer "accepterat" för pappor.
Jag vill verkligen inget hellre än att ha mina älskade barn på heltid jag med men vet att det kommer pappan sätta stopp för precis som för dig.
Han har satt käppar i hjulet för mig sedan vi separerade pga att det var jag som lämnade honom, och han fortsätter att "straffa" mig.
Vad jag måste göra för att det ska finnas en chans för mig att ha dom åtminstonde varannan vecka är att skaffa körkort....vilket är omöjligt just nu pga väldigt dålig ekonomi.....ja det är som en ond spiral.....och ibland önskar jag nästan att jag vore arbetslös jag också så jag kunde ägna dagarna åt att hämta och lämna med buss och tåg....men då hade jag haft ännu mindre pengar och förmodligen inte kunnat bo kvar i min lägenhet (bor i en pytteliten tvåa).....hade gääärna flyttat dit dom bor men då hade jag varit tvungen att köpa en lägenhet (finns inga hyres) och det är också omöjligt då jag inte kan få lån ensam.....osv osv
Det jag försöker göra nu är att göra det bästa av situationen, för jag har insett att det är ingen idé att gå och gräva ner sig över nåt jag inte kan påverka just nu.
Barnen mår jättebra och trivs superbra där dom bor och har massor med kompisar, det är min tröst. När det är mina barnhelger ägnar jag dom 100% uppmärksamhet och ser verkligen till att njuta av vår tid tillsammans...och jag tänkte verkligen inte ge upp hoppet om att dom så småningom kommer bo med mig igen.
Som sagt tack för ditt svar...det är så skönt att få prata med någon i samma situation!
I mitt fall va de pappan som lämnade mig. men han har gjort allt för att jävlas känns det som.
Jag vet hur det känns. Du får gärna skriva på min mail här på fl om du vill prata av dig=)