Ni som har svårt att låta nån komma Er nära..

Jag fungerar fint i förhållande rent praktiskt men jag kan aldrig sätta ord på mina känslor...aldrig!

Blir ofta missuppfattningar för jag kan inte prata..går bara iväg och blir knäppt tyst!

Blivit sexuellt utnyttjad när jag var yngre!

 

Jag är social och gilllar kontakt med andra människor, men släpper inte in någon till 100%.
Litar inte på någon så mycket.

Dock tror jag inte att det är någon som känner mig som ser mig på det viset.
Jag brukar bli beskriven som glad, positiv och bra kompis, men jag lyssnar mer på andra än talar om mig själv.

I förhållande så kan jag så klart sakna att kunna berätta precis allt för den jag älskar, men jag har i alla fall lärt mig att säga till när jag blir arg och ledsen.
Jag och min man har varit tillsammans i 15år så det blir bättre och bättre.

Blev också sexuellt uynyttjad (av en släkting). Det skulle jag tex. aldrig berätta för någon.

Jag är en otrygg person. Vill ha kärlek men när jag får den tvivlar jag hela tiden om den är äkta och är rädd bli lämnad när som helst.
Beror på barndommen där jag fick uppleva både kärlek och misshandel-förnedring. Inte direkt så man fick en korrekt bild av vad kärlek och trygghet innebär.

Jag släpper aldrig folk in på livet. Genomgår något av en livskris och har anförtrott mig åt tre vänner av olika slag. Känner mig naken nu...

I förhållanden känns det som att jag måste ursäkta mig för den jag är vilket leder till att jag till slut blir en gris, som att jag låter det gå för långt och sedan tar i från tårna.
Jag "skäms" för den jag är och det jag vill ha, vilket kraschade mitt sista förhållande. Jag vågade helt enkelt inte berätta.

Jag hade en oerhört dominant och aggressiv mamma och det har definitivt satt spår. Bland annat är jag extremt konflikträdd. Situationer som leder till konflikter som vanlga människor hanterar leder osvikligen till att bekantskaper sägs upp, förhållanden avslutas och vi talar aldrig mer.

Jag accepterat att det är den jag är och att jag måste älska mig själv så som jag faktiskt är och inte som andra anser att man ska vara.

Jag har varken blivit sexuellt utnyttjad eller har en dysfunktionell familj. Tvärtom. Haft fina pojkvänner, en bra uppväxt och lever i ett bra förhållande nu.

Jag har inget problem med att släppa människor som jag vill ha nära, nära. Eller pojkvänner. Däremot så ar jag lite tid på mig innan jag låter folk komma nära. Och jag väljer när, hur och vem jag öppnar mig för.

Det har hänt att fok har kallat mig "svårt" att komma in på livet. Särskilt då personer med en mer påträngande, krävande läggning. Som inte förstår att deras "stil" inte fungerar. Då blir jag bara mer reserverad. De är de de lägena då jag bara kallpratar eller ställer frågor som får personerna att tala om sig själva.

Jag är nyfiken för att jag har träffat en kille som är "svår". Och vi är inne på vår fjärde omgång nu. Och jag tror att det kommer bli vårt sista försök. Jag vill det, för jag orkar inte mer om det inte blir någon ändring från hans sida. Han öppnar sig inte och beter sig efter ett tag som om han bara utnyttjar mig och att han är "svår" tar han som svepskäl känns det som. Han bekräftar mig inte, ingen närhet, inget sex, (vet att han för tillfället inte mår så bra.), pratar ibland inte på flera timmar med mig. Så jag tänkte fråga nån som också är "svår" om man ska ha mer tålamod eller om jag ska skita i honom. För mitt hjärtas skull så vill jag avsluta det men jag tycker ju om honom. Och så tänker jag: -"tänk om han ändrar sig."

Men det kommer han aldrig att göra va?

När det gäller "svår" måste man veta lite vad som ligger bakom. Är man bara för lat att prata tex är det bara att antingen skärpa till sig eller vara beredd att partnern försvinner.
Är det någon djupare orsak är det av naturliga skäl svårare oxå. Ofta inte för att vara elak,utan man fungerar omedvetet efter en inre mall.
Att informera sin partner om sina brister och problem kan vara en fördel så denne får en liten möjlighet att förstå.