Fyfan vad jag hatar trotsiga ungar som min son just nu!

Det är så underbart med trotsiga barn så det går inte ens att beskriva, eller hur?

Har en sexåring som just nu lever rövare till max. De enda han överhuvudtaget ÖVERVÄGER att lyssna på är män, och just nu är det bara djuren och lillebror som har snopp i det här hushållet. Sambon är på avvägar för tillfället. I tre veckor till ca.

Just nu är det rätt hektiskt med andra ord. Vanligt förekommande scenarion just nu:

Jag säger att sonen inte får ta någon glass-macka-frukt-whatever. Jag får ett ok, går upp till lillebror som skriker. Går ner. Hittar sonen i full färd med att smaska på det han inte fick ta. Tar ifrån honom det han tagit utan lov och kör in honom på sitt rum.

Sonen vill gå ut, får gå ut och leker med grannkillarna. Han har order att hålla sig på gården, jag håller koll genom fönster och korta svängar ute. Plötsligt är han borta. Hörs, men syns inte. jag får klä på mig och lillebror o ta vagnen och leta reda på honom. Han får inte gå ut mer på X antal timmar. Kompisarna plingar på var tionde minut. Jag hotar att prata med deras föräldrar om de inte lägger av. (De håller på konstant tills sonen får gå ut igen..)

Det jävligaste är inte att han trotsar, det jävliga är att han kommer på saker för att åtgärda mina åtgärder, straff eller konsekvenser vad man nu vill kalla det.
T ex hoppar ut genom sitt fönster för att gå ut, gömmer saker för att jag inte ska kunna ta bort dem t ex kanalkortet till boxen tar han ut och lägger undan när jag är på toa eller liknande om jag hotat att ta bort det så han inte får se på tv. Kreativ, får man tycka. Men också galet irriterande!!!!

Han är dessutom lång och tung för sin ålder, så att t ex bära/släpa honom dit han inte vill gå orkar jag knappast hålla på med, har ischias.

Jag lovar, jag kommer att krevera om han inte kommer ur det här stadiet snart..
Det är inte skoj när jag dessutom har en halvårsgammal liten kille som ska ha sin dos av mig också.. Tur att åtminstone han stannar där jag lägger honom.