Det känns så tugnt...

Just nu tycker jag att saker och ting känns väldigt tugnt mellan mig och min sambo. Jag älskar honom över allt annat och vill absolut inte lämna honom eller något liknande, men det känns som om vi glider ifrån varandra. Vi mår båda två psykiskt dåligt, innan har det mest varit jag som varit riktigt illa men min sambo har ändå hållt sig stark och stöttat mig. Men nu det senaste året har min sjukdom blivit för tung för honom och han verkar ha gått in i en depression, detta är något jag har svårt att hantera. Det känns som om han stänger in sig lite i sig själv och har svårt att öppna sig, vilket gör det ännu svårare för mig att förstå hur han mår. Jag har svårt att hantera att han mår dåligt samtidigt som jag själv mår jättedåligt, det känns inte som om det finns så mycket jag kan göra för att stötta honom utan mest bara tala om saker som är viktiga för ens välmående som han kan försöka tänka på men han upplever det som om jag tjatar på honom om att göra saker då. Han har ingen som helst ork att ta tag i någonting, och han känns inte lika närvarande längre.

Jag vet inte riktigt vad jag vill med det här inlägget, kanske ha tips på hur man kan göra för att ändå väcka upp känslorna lite trots att allt är tugnt? Hur man kan rå om varandra när den fysiska närheten är ett problem p.g.a. OCD? Jag har ett sådant dåligt samvete p.g.a. min sjukdom, jag kan inte ta hand om honom, kan inte ge honom det han förtjänar och det är mitt fel att min glada livsnjutare blivit en deppig pessimist som inte orkar något längre.