Anonym

Äldre 6 May 03:04

31 svar

Jag har tappat bort mig själv.

Jag är en tjej på 25 år. Har haft depressioner sedan jag var i 17-18 års åldern, men de 5 senaste åren så känns det som att det blir värre och värre för varje år.

Sitter i min lägenhet dygnet runt. Tittar på tv, spelar WoW, hetsäter, kedjeröker. Kan knappt sköta min hygien längre. Jag går inte ut om jag inte måste. När jag har planer att gå ut så ljuger jag mig blå eller skiter i det för att jag inte klarar av det. Jag orkar inte städa min lägenhet. Det ser ut som en soptipp här och det luktar illa. Jag mår inte bra av detta, men kan inte ta mig för att göra det. Orken finns inte. Så jag mår bara mer och mer dåligt. Bor i ett litet kyffe på 20 kvadrat, långt ifrån mina vänner. Men i december fick jag Bostödjare via kommunen och dom är verkligen superbra. Har tack vare dem fått en ny lägenhet som jag snart ska flytta in i (den 1a juni, har inte ens börjat packa..)

Har fruktansvärd socialfobi. Om jag är på en ny plats (praktik, skola, whatever) så undviker jag fikarum och andra sociala sammanhang där man måste småprata t ex. Jag får ångest, svårt att andas, tittar ner i golvet och vill bara gråta och springa hem.
Jag har aldrig haft ett fast jobb. De två senaste jobben jag hade var på halvtid och jag lyckades hålla mig kvar i ~1 månad innan jag fick sparken från båda. De trodde att jag var lat när jag egentligen mådde dåligt och inte alls var redo för att arbeta. Allt jag tar för mig drar jag mig ur, klarar inte utav att slutföra någonting. Jag har inget slutbetyg, jag går på soc och har skulder upp över mina öron. Min önskan är att jag ska kunna skaffa ett arbete som jag klarar av att gå till 5 dagar i veckan utan att freaka ut och få totalångest igen. Känner inte att jag duger till någonting längre. Jag skäms så fruktansvärt över att jag är så gammal som jag är, men att jag inte ens klarar av ett normalt arbete.. som de flesta andra klarar av galant.

Jag kan inte sova på kvällarna trots att jag är helt utmattad. Har sådan fruktansvärd ångest och ligger bara och vänder och vrider på mig själv. Började ta Cipralex förra sommaren och jag mådde lite bättre ett tag. Gick hos en samtalstant. Life was sorta good. Men sen gick hon på semester. Allt rasade ihop igen. Strukturen som jag hade byggt upp rasade samman. Fick inga recept utskrivna i och med att jag aldrig fick träffa samma läkare 2ggr som skulle utreda mig osv. Sedan fick jag aldrig någon kallelse så jag slutade ta min medicin och trodde att det skulle gå bra, men jag hade fel. Gick även på Atarax för att jag skulle kunna somna, men den gjorde mig dåsig och jag sov alltid 12 timmar i sträck.

Har en ny samtalstant nu. Jag har varit och träffat henne en gång och det gick faktiskt rätt bra, kände att jag kunde öppna mig för henne. Dock har jag missat två andra samtalstider efter det. Imorgon har jag en ny tid.. klockan 10.30. Nu är klockan 3. Kan inte sova, känner mig nervös och lite illamående.

Minns inte hur det känns att vara glad längre. Jag känner mig inte entusiastisk över någonting. Jag vill gömma mig under mitt täcke och aldrig mer gå ut och möta världen. This isnt the person I'm supposed to be.

Ville bara skriva av mig. Känner mig lite ledsen och stressad inför imorgon.

Anonym (optimist)

Äldre 6 May 03:20

#1

Du verkar ju SE vad du har för problem. Du får nog ta tag i en sak i taget. Se den nya lägenheten som ett avstamp i livet. Där behöver det ju aldrig bli sunkigt. Enligt Feng Shui (som jag tror på) påverkas vi väldigt mycket av vår hemmamiljö. Bra att du har samtal imorgon. Kanske kan du få ut någonting som lyfter dig något. Din situation behöver ju jobbas på men så är det samtidigt för alla. Om man slutar anstränga sig hamnar man snart där du är. Livet är faktiskt en ständig kamp för alla. Lycka till med din kamp! Om du vill löser allt sig, men om du bara tycker synd om dig själv får du nog bädda där du ligger...

Anonym (Tova)

Äldre 6 May 03:26

#2

Hej du, tungt du har det. Jag känner verkligen med dig :/

Så mycket av det du säger stämmer in på mig med, så jag kan verkligen förstå.
Jag lider också av depression och social fobi. Inte varit i skolan på evigheter...
Och när man väl isolerat sig är det så jävla svårt att försöka ta sig ut igen.

För inte längesedan kom jag äntligen iväg och fick Venlafaxin mot min depression.
Nu går jag på unga vuxna för samtalskontakt, men jag tycker inte det hjälper så mycket. Fick även zolpidem för sömnen men endast ett fåtal tabletter.
Jag har helt vänt på dygnet. Vaken natten lång och sover när sambon går till jobbet.
När han kommer hem igen är det dagens höjdpunkt och jag tvingar mig upp.
Allting är så sjukt trist och grått...

Wow spelandet känner jag även igen. Jag och sambon spelade för ett tag sen, ordentligt. Jag tröttnade och fortsattte spela. Tills jag insåg att spelandet bara för en tillflyktort. Jag var någon annan, behövde inte tänka på problemen och dessutom hade jag vänner. Därför slutade jag, det påverkade mig bara negativt. Förstörde betygen och gav mig inte tid för att försöka må bättre.

Vad betyder spelandet för dig?

Vad är anledningen till att du mår dåligt? Har det hänt något i ditt liv som påverkat dig?

Har du någon vän du kan prata med? Eller föräldrar?

Sedan vill jag peppa dig till att gå på mötet imorrn. Har själv missat på grund av vakna nätter, försovit mig, haft för mycket ångest eller varit för nervös. Men det är jätte viktigt att du går så dina samtal inte rinner ut i sanden.

Prata om det när du kommer dit, hur svårt det var att ta sig ut o.s.v

Bamsekram<3

Anonym (terapeuten)

Äldre 6 May 05:28

#3

hej,

Ja du har ju en rejäl klinisk depression, alla rutor ikryssade. Det positiva är att du vet det själv. Du har motivation där under allt elände, som du måste få hjälp att få fram.

Mitt råd är att du tar alla dina krafter och bokar en akuttid alt åker till psykakuten, och förklarar att du behöver ha hjälp. Skriv ut ditt inlägg här om du inte orkar berätta allt.

Du behöver ha en hög dos SSRI och sen bör du få KBT för att steg för steg ta dig ur de destruktiva beteendemönstrena. Om du från början accepterar att du kommer att fortsätta vara trött ett bra tag till, blir du mindre besviken över att det kommer att ta emot varje gång du måste ut ur din lägenhet för att göra det som behandlingen kräver.

Jag kan kort säga att spelandet bör tas bort, du bör få hjälp med att hitta ett enkelt och minimikrävande program för vad du bör göra för hygienen varje dag, likaså när det gäller mat och sömn. Tex:

Varje morgon:

Stå i duschen en minut. Torka och ta på rena underkläder och kläder.

Kl 9. ät frukost, som består av..

kl 12 ät lunch, som består av..

kl 15 ät mellanmål, som består av..

kl 18 ät middag, som består av..

Du behöver inte äta hemlagad husmanskost, i början går det bra att äta färdigmat/gröt/mjölk och flingor, huvudsaken är att du hittar en rytm. Har du diskmaskin? Då kan det vara en uppgift att rensa diskbänken från disk och ställa in den i maskinen. Nästa dag kan du tömma maskinen och ställa in i skåp.

Du får vila, men du bör inte spela eller se på filmer och surfa etc om det hindrar dig från att ta del av livet som du ju vill ta del av som alla andra. När du mår bra kanske det går bra att ta upp de där undvikande beteendena igen, men nu bör du fokusera på att komma bort från dem.

När man är deprimerad tänker man bara kortsiktigt. Allt är så tungt att man väljer enklaste vägen. "ska jag gå ut och promenera, det skulle jag ju må bra av" blir "nej det känns omöjligt, jag ligger kvar här" - lättnaden det kortsiktiga beslutet medför odlar depressionen och gör den värre. Därför ska man promenera/träna/gå ut och sitta på bänken på ordination och på schema - dvs tex "kl 9.30 ska jag gå utanför ytterdörren, och stanna ute i 20 minuter" - sen utökar man kraven så att du också kan utföra något när du är ute, något som du själv kan se den posiiva effekten av på kort sikt.

Var beredd på att det kan ta tid! Ge inte upp och utvärdera inte på flera veckor efter att du satt igång. ta det ett steg i taget och tänk att du kan lika gänra göra detta eftersom du knappast har något bättre förslag i nuläget åp vad du ska göra för att bryta dina mönster.

Senare bör din sociala fobi adresseras - så i början ska du inte ställa krav på dig om att umgås, gå ut, ta jobb och utbildning. Det kommer senare. Både depression och social fobi kan behandlas effektivt med KBT idag.

Du har lika stor rätt som alla andra att må bra, och att tycka om ditt liv.

Lycka till och skriv här och berätta hur det går!

Anonym (Tova)

Äldre 6 May 05:52

#4

Terapeuten:

"Du behöver ha en hög dos SSRI och sen bör du få KBT för att steg för steg ta dig ur de destruktiva beteendemönstrena. Om du från början accepterar att du kommer att fortsätta vara trött ett bra tag till, blir du mindre besviken över att det kommer att ta emot varje gång du måste ut ur din lägenhet för att göra det som behandlingen kräver."

Jag tänkte bara fråga, hur får man KBT behandligen? Via läkare, vårdcentralen eller går det hos Unga vuxna? Tydligen får man bara 10 besök där. Jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen efteråt... Känns inte som om de är så värst engagerade.

Hur många mg är en hög dos förresten?

Supertacksam för svar!

Anonym Trådstartaren

Äldre 6 May 11:03

#5

Jag har flyttat 7ggr på 5 år och av någon anledning så blir det såhär i alla lägenheter. Vet inte riktigt hur jag ska bryta mönstret. Mamma har tjatat i alla dessa år och sagt "om det är fint hemma hos dig så kommer du må bättre". Men jag har en tendens att se alla hennes lösningar som dåliga.

Lyckades inte ta mig iväg till psyk idag. Blev en tid på onsdag istället på eftermiddagen. Klarar inte av att ta mig upp på förmiddagen som det ser ut nu.

Tack för ditt svar. :)

Anonym (optimist) skrev 2010-05-06 03:20:33 följande:

Du verkar ju SE vad du har för problem. Du får nog ta tag i en sak i taget. Se den nya lägenheten som ett avstamp i livet. Där behöver det ju aldrig bli sunkigt. Enligt Feng Shui (som jag tror på) påverkas vi väldigt mycket av vår hemmamiljö. Bra att du har samtal imorgon. Kanske kan du få ut någonting som lyfter dig något. Din situation behöver ju jobbas på men så är det samtidigt för alla. Om man slutar anstränga sig hamnar man snart där du är. Livet är faktiskt en ständig kamp för alla. Lycka till med din kamp! Om du vill löser allt sig, men om du bara tycker synd om dig själv får du nog bädda där du ligger...

Anonym Trådstartaren

Äldre 6 May 11:34

#6

Anonym (Tova) skrev 2010-05-06 03:26:09 följande:

Vad betyder spelandet för dig?

Vad är anledningen till att du mår dåligt? Har det hänt något i ditt liv som påverkat dig?

Har du någon vän du kan prata med? Eller föräldrar?

Har spelat i 4 år och det var länge ett beroende men det kan jag inte påstå att det är längre. På den tiden så ställde jag in saker jag skulle göra med kompisar för att jag ville spela. Men numera så spelar jag visserligen relativt "mycket", men det har inte med beroende att göra. Snarare att man är van, och uttråkad.
Det betyder väl rätt mycket ändå. Mina vänner spelar och jag har många vänner i spelet som jag pratar med. Utan dom blir det så... tomt i vardagen. Om du förstår hur jag menar. Ibland känns det som att det är den enda länken jag har till omvärlden. Sen kan det vara skönt att gömma sig från verkligheten ibland.

Jag mår dåligt pga olika saker som hänt mig, vill helst inte gå in på allt. Då skulle jag bli tvungen att sitta här och skriva hela dagen.

Har väl ett par kompisar att prata med, men jag drar mig alltid för att öppna mig för folk. Känner mig som ett freak och vill inte tynga ner dem med mina problem.
Min mamma har jag aldrig kunnat prata med. Hon ville veta varför jag var så konstig när jag var hemma en dag förra året, men jag vägrade. Satt typ och hade gråten i halsen och ville inte att hon skulle veta att jag var deprimerad, ville inte att hon skulle känna att hon var en dålig mamma. Till slut så kompromissade vi och jag skrev ett brev till henne som hon läste i ett annat rum. Jag hade sådant dåligt samvete. Det slutade med att hon ringde till psyket och fixade en tid hos en doktor åt mig.

Nu blev det ju så att jag inte kom iväg på mitt samtal och min samtalstant var snäll och sa att vi borde kanske byta till en eftermiddagstid tills vidare. ;O
Men jag förstår vad du menar. Skulle nog behöva komma iväg en gång i veckan och lätta på trycket, prata lite. Kände mig rätt bekväm med henne så jag kommer inte sluta gå dit. :]

Sen hoppas jag att du mår bättre snart. <3

Anonym Trådstartaren

Äldre 6 May 11:53

#7

Just nu går jag på 10mg Entact (Cipralex)/dag. Det kanske är för lite. Skulle få en kallelse till en doktor i mars.. men den har inte kommit ännu. Ska diskutera det med min samtalstant. Mina bostödjare har ringt och pushat en massa också. Jag vet att det är upp till mig i slutändan, men ja. Ringa samtal och pusha har jag aldrig varit mycket för. Är så himla blyg och hatar att ringa folk jag inte känner.
Alltså. Psykakuten. Hur pass allvarligt ska det vara innan man åker dit?

Nämnde faktiskt till en av mina bostödjare igår att jag aldrig äter frukost t ex och hon sa det att när jag flyttat så ska vi ta tag i det och de ska hjälpa mig att få bättre struktur när det gäller min mat osv. Som det ser ut nu så vaknar jag kanske vid 12-14 och ÄR hungrig, men har sällan frukostmat hemma eller någonting annat som man kan äta t ex frukt. Så vi skulle ta tag i det där.
Sen tror jag att dom förhoppningsvis kommer kunna hjälpa mig och pusha mig till att göra andra saker. I slutet av månaden ska jag iväg på besök på en åtgärd som kommunen har. Man syr och klär om möbler och sådär. Min handläggare på soc trodde att det kunde vara någonting för mig så vi får se hur det blir. Jag är dock väldigt rädd att jag inte ska klara av det. Jag vill så gärna.

Hah, var tvungen att googla KBT.. men det låter helt klart som någonting för mig.

Tack så mycket för ditt svar. Bara att du tog dig tid att läsa mitt inlägg och svara betyder mycket. Och så många bra tips. <3

Anonym (terapeuten) skrev 2010-05-06 05:28:12 följande:

hej, Ja du har ju en rejäl klinisk depression, alla rutor ikryssade. Det positiva är att du vet det själv. Du har motivation där under allt elände, som du måste få hjälp att få fram. Mitt råd är att du tar alla dina krafter och bokar en akuttid alt åker till psykakuten, och förklarar att du behöver ha hjälp. Skriv ut ditt inlägg här om du inte orkar berätta allt. Du behöver ha en hög dos SSRI och sen bör du få KBT för att steg för steg ta dig ur de destruktiva beteendemönstrena. Om du från början accepterar att du kommer att fortsätta vara trött ett bra tag till, blir du mindre besviken över att det kommer att ta emot varje gång du måste ut ur din lägenhet för att göra det som behandlingen kräver. Jag kan kort säga att spelandet bör tas bort, du bör få hjälp med att hitta ett enkelt och minimikrävande program för vad du bör göra för hygienen varje dag, likaså när det gäller mat och sömn. Tex: Varje morgon: Stå i duschen en minut. Torka och ta på rena underkläder och kläder. Kl 9. ät frukost, som består av.. kl 12 ät lunch, som består av.. kl 15 ät mellanmål, som består av.. kl 18 ät middag, som består av.. Du behöver inte äta hemlagad husmanskost, i början går det bra att äta färdigmat/gröt/mjölk och flingor, huvudsaken är att du hittar en rytm. Har du diskmaskin? Då kan det vara en uppgift att rensa diskbänken från disk och ställa in den i maskinen. Nästa dag kan du tömma maskinen och ställa in i skåp. Du får vila, men du bör inte spela eller se på filmer och surfa etc om det hindrar dig från att ta del av livet som du ju vill ta del av som alla andra. När du mår bra kanske det går bra att ta upp de där undvikande beteendena igen, men nu bör du fokusera på att komma bort från dem. När man är deprimerad tänker man bara kortsiktigt. Allt är så tungt att man väljer enklaste vägen. "ska jag gå ut och promenera, det skulle jag ju må bra av" blir "nej det känns omöjligt, jag ligger kvar här" - lättnaden det kortsiktiga beslutet medför odlar depressionen och gör den värre. Därför ska man promenera/träna/gå ut och sitta på bänken på ordination och på schema - dvs tex "kl 9.30 ska jag gå utanför ytterdörren, och stanna ute i 20 minuter" - sen utökar man kraven så att du också kan utföra något när du är ute, något som du själv kan se den posiiva effekten av på kort sikt. Var beredd på att det kan ta tid! Ge inte upp och utvärdera inte på flera veckor efter att du satt igång. ta det ett steg i taget och tänk att du kan lika gänra göra detta eftersom du knappast har något bättre förslag i nuläget åp vad du ska göra för att bryta dina mönster. Senare bör din sociala fobi adresseras - så i början ska du inte ställa krav på dig om att umgås, gå ut, ta jobb och utbildning. Det kommer senare. Både depression och social fobi kan behandlas effektivt med KBT idag. Du har lika stor rätt som alla andra att må bra, och att tycka om ditt liv. Lycka till och skriv här och berätta hur det går!

Anonym Trådstartaren

Äldre 6 May 11:54

#8

Jag undrar också vad en hög dos är. Glömde skriva det. :L

Anonym (Tova)

Äldre 6 May 20:00

#9

Anonym skrev 2010-05-06 11:34:08 följande:

Har spelat i 4 år och det var länge ett beroende men det kan jag inte påstå att det är längre. På den tiden så ställde jag in saker jag skulle göra med kompisar för att jag ville spela. Men numera så spelar jag visserligen relativt "mycket", men det har inte med beroende att göra. Snarare att man är van, och uttråkad. Det betyder väl rätt mycket ändå. Mina vänner spelar och jag har många vänner i spelet som jag pratar med. Utan dom blir det så... tomt i vardagen. Om du förstår hur jag menar. Ibland känns det som att det är den enda länken jag har till omvärlden. Sen kan det vara skönt att gömma sig från verkligheten ibland. Jag mår dåligt pga olika saker som hänt mig, vill helst inte gå in på allt. Då skulle jag bli tvungen att sitta här och skriva hela dagen. Har väl ett par kompisar att prata med, men jag drar mig alltid för att öppna mig för folk. Känner mig som ett freak och vill inte tynga ner dem med mina problem. Min mamma har jag aldrig kunnat prata med. Hon ville veta varför jag var så konstig när jag var hemma en dag förra året, men jag vägrade. Satt typ och hade gråten i halsen och ville inte att hon skulle veta att jag var deprimerad, ville inte att hon skulle känna att hon var en dålig mamma. Till slut så kompromissade vi och jag skrev ett brev till henne som hon läste i ett annat rum. Jag hade sådant dåligt samvete. Det slutade med att hon ringde till psyket och fixade en tid hos en doktor åt mig. Nu blev det ju så att jag inte kom iväg på mitt samtal och min samtalstant var snäll och sa att vi borde kanske byta till en eftermiddagstid tills vidare. ;O Men jag förstår vad du menar. Skulle nog behöva komma iväg en gång i veckan och lätta på trycket, prata lite. Kände mig rätt bekväm med henne så jag kommer inte sluta gå dit. :] Sen hoppas jag att du mår bättre snart. <3

Jag förstår vad du menar med att det blir tomt i vardagen, absolut. När jag slutade upptäckte jag hur mycket tid det fanns till annat, laga mat, träna, plugga, träffa kompisar och gå ut, sånt blev aldrig riktigt av när man var med i en aktiv raidguild. Blev också så att jag ställde in allt möjligt, precis som du, träffar t.ex, viktiga ärenden och jag skolkade för att farma. Det kändes också som om sambon och jag slutade prata om något annat än wow. Ett alternativ var att spela "lagom", trots allt fanns det så mycket tid över. Men då är spelet för mig inte lika tillfredställande längre, att alltid spela "average" så mitt lilla försök slutade alltid med att jag var tillbaka på ruta ett. Och då bestämde jag mig för att sluta helt.

För mig är det också mitt förflutna som spökar. Min barndom, jag växte upp utan min mamma i ett annat land. När jag väl träffade henne kunde vi inte ens samma språk. Hon var blond. Jag brunett. Som liten kunde jag inte dra någon paralell mellan oss. Hon var en främling för mig. Därför har vi ingen vidare relation. Hon vet att jag mår dåligt men jag kan inte öppna mig för henne. Jag vet hur mycket hennes stöd hade betytt för mig så jag är glad att du kom på lösningen att skriva ett brev. Jag hade övervägt det men vi har mer än främlingsdelen som problem. Detsamma med vänner. Här väl en som går att prata med. Men hon är alldeles för logisk. "Tänk positivt" får jag höra varje gång. Som om jag inte skulle vilja det, tänker jag tillbaka. Resten jag har tappat kontakt med eller sluta höra av mig till på grund av att det känns som om jag måste låtsas vara glad och positiv och anstränga mig för att föra en någorlunda konversation. Och när man redan är utmattad är det ju det sista man vill...

Vad snällt att hon flyttade tiden till eftermiddagen! Jag tror jag ska föreslå det imorgon. Jag har tid klockan 10.00 men jag har vänt så pass på dygnet just nu att jag sover från ca 11-18, så jag ska försöka vända tillbaka på dygnet och se ifall jag kan hålla mig vaken 6-8 tim extra för att lägga mig tidigt på kvällen på fredag.

Du har bra förutsättningar både praktiskt och psykiskt att ta dig ur det här. T.ex samtalskontakten. Det är en början, en mycket bra en. Och sedan boendestödet.
Ha inte för stora krav på dig själv, jag tenderar att tappa tålamodet när jag inte märker en bättring inom några veckor en månad. Och att komma ur en depression och dåliga vanor kan ta mycket längre tid. Dessutom skriver du trots allt här på FL och det visar att du är medveten om din situation.

Tack och detsamma! Jag tror definitivt du tar dig igenom det här bara du kämpar på<3

Anonym (terapeuten)

Äldre 6 May 21:25

#10

Hej igen,

10 mg är en låg dos. De jag träffar som har symtom som liknar ts kan hamna på kring 50 mg - observera att det är en jämförelse och absolut inte frågan om en ordination från min sida - jag är psykoterapeut och förskriver inte medicin, det gör läkaren.

Får man rätt dos på medicinen kan det underlätta att komma ur passiviteten. Att sen må bra får man jobba på men det är oftast så mycket lättare att nå dit om man tar hjälp av den medicin som finns. Det finns olika SSRI-preparat och man kan behöva testa ett par olika om man tex får biverkningar eller svag effekt. Men alltid under läkaruppsikt förstås.

KBT kan man antingen betala för privat, då kan man få tid snabbt, eller efter kötid när psykiatrin tycker att man kvalat in för en köplats till just KBT. Det finns tyärr inte god tillgång på KBT-terapeuter i alla landsting än. På en del ställen kan man få träffa en kurator med kunskap i KBT, som absolut kan hjälpa inledningsvis om inte annat. Bor du på en ort med psykologutbildning kan du vända dig direkt till deras institution och be att få komma till studentmottagningen. Då är det nyutbildade men ofta mycket noggranna psykologer med färsk kunskap och alltid handledare att konsultera. Där brukar det vara gratis eller mycket billigt och det är ett riktigt bra alternativ om, som sagt, det finns en psykologutbildning inom räckhåll.

Önskar både ts och er andra lycka till.

Jag har tappat bort mig själv.

INNEHÅLL