Barnen varannan vecka - ADHD?

Om pappan behöver stöd för att kunna ta hand om barnen så kan han få det via soc. Inte ska barnen vara utan sin pappa bara för att ni skiljer er..

Vad säger han själv? Vill han ha baren en vecka i taget innan utredning och ev behandling?

baren = barnen

ja har adhd och har min son på heltid. Och de funkar bra man får ju medicinering och då funkar man som vilken annan förälder som helst. Iallfall ja.. De är ju bra att hanf år en diagnos och vill ta sitt ansvar med. Tycker inte du ska ta ifrån han den rätten.. Men ni kan kanske börja med varannan helg så du ser att han kan ta hand om barnen?

Min man har också adhd och om vi skulle skilja oss skulle jag inte tillåta varannan vecka, aldrig i livet, vet inte hur det skulle gå, men han har ju också rättigheter liksom barnen. Varannan helg är väl mer lämpligt i ert fall?

Min man älskar barnen och ger dem massor med kärlek men fixar inte det praktiska, läxorna skulle inte bli gjorda alla skulle somna sent och vill de inte äta frukost skulle de slippa, deras hem skulle se ut som en jag vet inte vad... ryser av tanken.

Ofta funderar jag på att skilja mig eftersom jag drar så tungt lass men det är oron att behöva lämna dem hos honom som är anldeningen till att jag inte gör det (jo och att jag fortfarande älskar honom trots allt)

det finns hjälp att få via psykiatrin ja har en arbetsteurapet så ja får vardaen att fungera utan exet. Och de funkar kanonbra. Om de har adhd så finns de hjälp att få med struktur och vardagrsrutiner. De är kanonbra att de finns och man kan få de och funka trots man har adhd.

men om du nu inte egentligen vill skiljas om han får en diagnos så kanske de blir bättre när han medicinerar med? Har du tänkt på det kanske blir bättre då? Kanske kan ge de en chans till?? Eller så ser du vilken förändring de blir när han får diagnoser och får medicinering och får den hjälp han behöver. Det är inte ovanligt at vuxna som haft diagnosen hela sitt liv äntligen får ett slut på varför de har vart som de varit i sin barndom men tråkiga är att de ej fått dne hjälp de behövt tidigare

Hej TS! Jag läste din andra tråd också. Om ni tillhör Stockholms landsting så har jag ett tips som kanske kan hjälpa er att få en utredning snabbare. Inboxa mig om du vill!

Jag hade tänkt tipsa er om att gå till samma läkare som jag gick till. Jag har skrivit mig hos en privat VC. Min läkare där förstod mig väldigt bra och skickade remiss till en privat psykiatriker som gav mig en tid efter bara tre veckor. Efter första besöket skickade han mig vidare till en psykiatrimottagning för utredning. Den 26e mars var det som jag var till läkaren på VC och den 26e maj har jag tid till mottagningen som ska göra utredningen. Det tog alltså bara två månader!

Så mitt tips blir väl att försöka vända er till privata alternativ om det finns sådana hos er (i Stockhom finns det ju "hur mycket som helst" att välja på). De här mottagningarna som jag pratar om har avtal med landstinget så det är inte dyrare än vanlig vård och går på högkostnadsskyddet precis som vanligt. Sen kan jag tänka mig att det kan gå ännu snabbare om man vänder sig till en mottagning utan landstingsavtal men då får man betala helt ur egen ficka.

Det blir bara värre och värre hemma, jag vet verkligen inte vad jag ska göra

I går kom min man hem halv sju (kors i taket, han hann se barnen innan de somnade, det är inte ofta...) och jag berättade att vi var några jobbarkompisar som tillsammans skulle åka hem till en annan jobbarkompis och hälsa på, eftersom hon hade flyttat och vi gärna ville se hennes nya bostad. Jag sa att vi preliminärt hade pratat om tors, fre, lör eller söndag nästa helg, då det är långhelg. Han tittar då på mig som om jag var ett ufo eller nåt och frågar hur jag hade tänkt att det skulle gå till?!

En djävla kväll ber jag om att få göra något bara jag, men nej, det funkar inte, han "måste" ju jobba, han har ju högsäsong nu, då går det inte att ligga på latsidan minsannn (han har enligt honom själv alltid "högsäsong"...) Han inser inte att i och med att han väljer att jobba jämt, så har han ju då också valt åt mig, att vara hemma med barnen och hemmet jämt... Han ser inte det sambandet utan tycker jag är vidrig som tjatar på honom hela tiden...

I morse var det inte ett dugg bättre, jag undrade om han skulle vara hemma något i helgen, varpå han berättade exakt hur himla mycket han hade att göra, hur mycket han låg efter och hur otroligt dum jag var som trodde att han skulle kunna bara lata sig nu när allt på jobbet var ett enda kaos.. (Är det ofta...)

Alltså, killen drivs av något, som jag inte förstår... Det handlar definitivt inte om pengar, för de mesta drar jag in, han har som sagt eget företag och visst kommer det in pengar men inte alls i den omfattning han jobbar, skulle man räkna kr/timme blir det nog inte många spänn... men pengar är helt ointressant för honom, det är "kicken" av att göra något som andra imponeras av...

Jag känner verkligen för att bara dra, kommer jag att orka avvakta en utredning och ev hjälp? Kommer han att inse att han behöver hjälp? Orkar jag verkligen kämpa för vår familj längre? Till vilken nytta? Han vill ju inte ens längre... han ser ju skilsmässa som den ultimata lösningen, men han har ju inte alls förstått vad det kommer att innebära för honom och hans jobb...