2,5 åring i trotsåldern, hur orkar man?

Vår lille kille som är 2,5 år har kommit i trotsåldern.. Han har alltid varit otroligt snäll, harmonisk och lätthanterlig. Har aldrig någonsin behövt höja rösten åt honom utan han lyssnar alltid och protesterar sällan. Han har alltid varit väldigt gosig och kryper mer än gärna upp i famnen. Men nu, sedan några veckor tillbaka, har han tagit ett steg in i vad man kallar "trotsåldern"...  ALLTING är "Nej" "Jag vill inte ha den" "Jag vill inte" "Jag kan själv" osv... Hinner knappt ställa färdigt en fråga innan han utbrister "NEJ!", även om det handlar om saker som han tycker om att göra! Han testar gränser och gör ALLT tvärtemot vad vi säger. Han ska inte byta blöja, han ska inte ha på sig kläder, han ska inte torka sig runt munnen..osv osv. Sedan vill han bestämma ALLT själv och får ett utbrott om man säger emot. Vi inser att detta är helt normalt i den här åldern och förstår att det är en fas som de flesta barn går igenom... Men hur orkar man? Jag känner mig helt slut. Försöker vara rättvis men bestämd men det blir otroligt många figher att ta sig igenom. Småsaker gör vi sällan till en stor grej, men att ta på sig kläder innan man åker till dagis är ju ett MÅSTE. Det hjälpter inte att säga till bestämt eller att lyfta upp honom och försöka klä på honom för då ålar han sig loss eller börjar skrika. Det hjälper heller inte att säga "Nähä, du får du gå till dagis utan kläder då" och gå därifrån för då säger han bara "Jaa!" och går mot ytterdörren i bara blöja? Ja.. ni förstår. Hemma går det an, men när man är ute bland folk.. Eller framför dagisfröknarna.. är mycket mycket svårare. Igår när jag skulle hämta honom på dagis börjar han storgårta och skrika "Jag vill inte gå heeem" "jag vill inte jag vill inte jag vill inte!!" ... Han sprang till fröknarna istället för till mig. Varför? Sen när vi väl kommit ut till bilen så är han precis som vanligt. "Heeej mamma!" och är superglad?

Antar att det bara är att kämpa på, men ibland känns det lättare sagt än gjort.