Vad gör man om man blivit kär i fel man... Och redan är gift?!
Ber om ursäkt, det blev lite långt detta men jag ber er. Läs!Såhär är det.
Jag är gift sen 6år tillbaka, jag och min man har levt ihop i mer än 10år. Ingen av oss är över 30 om det har med saken att göra. Vi har 3barn, alla under 5år.
Vi har ett bra förhållande, bråkar aldrig och har ett väldigt bra sexliv. Perfekt, faktiskt. Eller ja, nästan

Men nu är det såhär, jag har blivit kär i hans kompis. Verkligen kär! Jag tänker jämt på honom, kollar på foton i hemlighet, är verkligen kär med pirr i magen och allt vad det innebär.
Dom är inte speciellt nära vänner, ytligt bekanta som umgås lite då och då. Jag har inte vetat nåt om honom mer än vad han heter, vad han kommer ifrån och vem hans syskon är... Inget mer. Nu har min man och han lärt känna varandra mer och jag fick i fredags veta att han har flickvän... Kändes som att hjärtat skulle spricka. Idag fick jag även veta att han vill ha barn, helst nu

Men vad ska jag göra?!
Jag vill inte lämna min man, jag avgudar min man!
Kan man verkligen bli kär i någon annan men att dom känslorna går över? För jag skulle ändå inte lämna min man för honom om chansen erbjöds.
Jag älskar min man på ett mycket högre plan, och skulle aldrig offra det vi har för en känsla.
Jag kan även känna ett pirr när jag ser på min man.
Åh!! Jag vet att det är hemskt snurrigt allt jag skriver... Men jag måste bara få ur mig det.
Snälla, finns det någon som levt i ett förhållande och helt plötsligt blivit kär i någon annan? Hur har det gått för er? Vad ska jag göra? Varför har det blivit såhär?
Jag tänker inte berätta för min man, det skulle knäcka honom, och jag skulle aldrig vilja göra honom så illa.
Snälla snälla!! Finns det nån som kan bolla lite tankar och funderingar med mig? Ge mig lite hopp om att detta går över och att det bara är en dum period? Nån mer än jag måste "råkat ut för" detta?
Skulle bli så tacksam om nån ville skriva nåt till mig, helst inte påhopp. Mår så dåligt redan, så jag ber er... Kasta inte skit på mig.
Även fast det blivit såhär så avgudar jag min man, inget får tro något annat.
Hemskt pinsamt, men en sak som ger mig hopp är att det är faktiskt min man jag tänker på under sex, då är det bara han som finns i mina tankar. Det är väl ändå positivt?