För ett par år sedan skulle "ej fyllt två" och "ej fyllt tre" ha inneburit stor skillnad i väntetid. Även i dag kan det säkert spela viss roll, men gränserna för hur gamla barn de blivande föräldrarna vill ha har flyttats uppåt, i och med att det blir svårare och svårare att adoptera riktigt små barn. När vi fick vår dotter för sex år sedan var det en och annan som nästan förfasade sig över vårt "höga" medgivande, "ej fyllt två", och många tyckte att det ju var en himla tur att vi ändå fick ett barn som var närmare ett än två. Numera är det många länder som kräver att man är beredd att ta emot ett barn som är upp till tre år. Och i de länder där det finns små barn att adoptera kan det ta fyra-fem år att få hem en ettåring, medan det kan gå på kanske två år om man vill ha en femåring eller äldre.
Ska man kapa väntetiden mer väsentligt får man därför vara beredd på en fyra- eller femåring idag. Barn som närmar sig tre anses numera små och det innebär hård konkurrens=långa väntetider.
Det kan alltså vara värt att fundera ett extra varv. Ju äldre barn man kan tänka sig, desto fler barn finns det ju som kan vara aktuella och desto kortare kan väntetiden bli. Samtidigt ska man ju känna att man verkligen vill ha barn i hela det åldersspann man säger sig vara beredd på. Man bör inte välja en hög ålder och samtidigt hoppas att man slipper ett så "gammalt" barn. Barnet ska vara lika välkommet oavsett om det ligger i nedre eller övre delen av spannet.
