Föreställ dig att du åker buss, framför dig sitter en yngre mamma med sin ca 2 år gamla dotter..... (läs)

Jag tycker synd om mamman som säkert känner sig stressad av att inte kunna lugna sitt barn. Vet själv hur det känns i såna situationer när man gör allt man kan men barnet bara skriker.

Stackars mamma är min spontana tanke.

Jag har åkt buss med Hedda 2 ggr nu sen hon blev 1 år o det är inte roligt!

Jag tror jag tänker att de båda nog skulle mått bra av lite snabba kalorier och lite vila. TS, vad tänker du?

Kan

stackars mamma som måste kämpa så hårt =D och sen hade jag tänkt, GUD vad skönt att jag har ett så snällt barn =D

sen hade jag tänkt dom har nog bara en dålid dag.

sedan efter 15 minuter så tänker jag nog OOOOO snart min tur att hoppa av

Hade inte tänkt så mycket, inte om hennes ålder iaf. Däremot hade jag väl tyckt lite synd om mamman.

Har sett betydligt äldre mammor än 20-nånting som gjort liknande saker.

Jag skulle tycka synd om mamman. Man vet ju själv hur det är med trotsiga barn.

Jag hade tänkt att det kunde varit jag och Siri.

Å jösses... jag tänker väl att det är ett helt normalt barn som av en mycket uppenbar anledning förmodligen ogillar att åka buss. Vad jag tänker om mamman är att hon verkar väldigt lat om hon inte ens orkar bemöda sig med att säga ett vänligt ord till sitt barn under hela resan. Tex titta ut genom fönstret tillsammans med henne och försöka göra bussresan till en trevlig upplevelse istället för en mardröm. Det är förälderns ansvar, inte barnets, att styra sådana upplevelser. Och det skulle bli så oerhört mycket lättare för henne att ha en glad tjej som babblar om allt hon ser ute eller om vart de är på väg, än en våldsamt förbannad och skrikande tjej som sprattlar omkring på golvet...

Helt ärligt så upplever jag att pappor i många fall är bättre på sådana "taktiker" än vad mammorna är. På något vis verkar mammor tro och tycka att de har rätt att vara tjuriga, griniga, ilskna och trötta hela tiden och att detta med all rätt dessutom kan gå ut över barnet. Kanske dags att inse att den egna inställningen är mest avgörande!

Det är nämligen såhär att mamman är jag: I fredags åkte jag en längre busstur med min dotter och det var då situationen i TS uppstod.

När vi nästan är framme hör jag en kvinna som säger "Du, ursäkta, hallå!". Jag vänder mig om och ser en kvinna som lutar sig framåt mot mig:
"Nu får du faktiskt ta och lugna ner dig!" sa hon lite halvhysteriskt. "Sluta skäll på henne, hon är för liten!" sa hon sedan.

Jag blev mest paff, men sjukt förbannad också och minns egentligen inte hur jag hanterade det hela eller vad jag svarade. Jag försökte förklara att min dotter skrikit sådär precis hela dagen och att jag har all rätt att bli arg och trött.  Men tanten vidhöll att "hon är för liten".

Frågan är om hon egentligen har någon aning om hur "liten" min dotter är. Eftersom att hon satt nedbäddad i vagnen och hade napp, kanske hon såg liten ut? Jag vet inte men jag kan säga att jag storgrät av adrenalin och ilska efteråt. Varför ifrågasätter man någon annans föräldraskap?

Tycker förövrigt inte det minsta synd om mamman
Dessutom trodde jag alla föräldrar hade "nödlösningar" med sig så fort man är hemifrån, tex russin, någon kaka eller förhoppningsvis något nyttigt mellanmål i form av frukt eller liknande, om man inte lyckas få barnet på andra tankar.