kär i fel person
Hej! Jag försöker reda ut hur jag ska välja framöver. Jag är gift och vi har ett gemensamt barn. Min man har en vuxen utflyttad dotter. Vår styvfamiljsproblematik har gjort att vi valt parterapi sedan 1997 fram till nuvarande parterapi. Vissa avbrott har det varit genom åren, och vi har provat olika terapeuter.
Under ett knappt år var vi inte längre tillsammans utan skulle sälja hus och gå skilda vägar. Sen hittade vi tillbaka till varandra och en period av gemensam glädje över detta infann sig. Men sedan början av hösten har deet varit tufft igen. Vi är inte glada tillsammans och vi missförstår varandra och ältar gamla konflikter. Jag vill se framåt och utöka utrymmen för att njuta av gemensamma intressen, som förövrigt är ganska få. Men de finns och jag hoppas de kan bli fler. Min man vill gå till botten med problemen och få bort käpparna ur hjulet. När vi vänder och vrider på varje problem vi har känner jag mig så trött och håglös, problemen blir större, och allt det som varit bra minskar. Att jag t ex ibland haft en fungerande relation med hans stora dotter försvinner i allt det som var tråkigt, om man ska diskutera alla tillkortakommanden. Min man och jag är väl överens om att vi vill aktivt jobba på att förbättra vår relation men vi har lite olika vägar att göra detta på. Jag känner mig helt knäckt av att dra hela vår trasiga historia en gång till, och min man tycker väl att jag försöker sopa under mattan om jag inte vill satsa med honom hos familjerådgivningen. Nu när vi försökt där så länge har jag kanske tappat tron på att de ska kunna hjälpa oss?
Under en tid har jag upptäckt att jag har blivit väldigt fäst vid en annan man. Jag har en vän som gör mig glad på ett underbart sätt, och jag vill vara i hans sällskap. Det är inte besvarat mer än som en normal vänskap. Vi umgås i samma kretsar och ses lite då och då, nästan alltid i större grupper. Ibland går det nån månad utan att vi ses. Och jag är av den åsikten att jag vill bara vara med en man i taget, risken är alldeles för stor att skada andra och sig själv. Att vara otrogen känns inte som ett alternativ, inte mot någon part skulle jag vilja göra detta. Och det är inget alternativ heller då mina känslor inte är besvarade. Men jag tror jag har hamnat i en depression av att försöka reda ut allting. På samma gång försöka finna trygghet och närhet med min man, och samtidigt försöka finna mig själv och vad denna hemliga kärlek är. Det är klart att jag längtar efter trygg kärlek och jag tycker inte det finns i mitt äktenskap. Min tanke är att jag innan sommaren ska prata med min vän och berätta som det är. kanske vill han inte vara min vän längre då, och det är nog vad jag är rädd för, så jag har inte hittills sagt med ord hur mycket jag tycker om honom. Han märker nog att han betyder mycket för mig. Men han visar inget behov att gå djupare med vår vänskap.
Undrar varför jag alltid ska försöka göra så rätt och ta så mycket ansvar för andra? Tänk om man ibland måste kasta sig ut utan skyddsnät? Gå sin egen väg, riskera och våga och förlora, men vinna något annat och okänt?
Min dotter och jag har en fin relation. Jag är glad varenda dag över att hon finns i mitt liv. Jag älskar att vara mamma och jag tror att jag klarar den uppgiften ungefär som vanliga människor gör. Ganska mycket engagemang för min dotter, i hennes liv, skola, kompisar, hennes växande. Jag älskar henne så mycket. Hon behöver sin pappa och jag vill gärna göra allt för att hon ska få växa upp med både sin mamma och pappa.
Ibland undrar jag varför jag dras till män som jag inte upplever mig kunna skapa en trygg relation med? Inte ens efter våra 15 år som par och gifta känner jag den där vardagstilliten till min man. Kanske beror det på att så mycket av glädjen är bortblåst efter alla konflikter, både styvfamiljskonflikter och annat gammalt känslomässigt bagage. Att jag nu dras till en annan man som inte verkar vilja möta mig känslomässigt heller ser jag mest som ett tecken på att något inte är som det ska. I och för sig kan det mycket väl vara så att min vän är av samma åsikt som jag, att det inte är värt att gå in i otrohetsrelationer. Han är ändå en mycket fin vän och inte helt ointresserad, han bryr sig om mig på ett fint sätt.
Jag önskar en riktig förändring i mitt liv. Och jag vet att jag måste starta den förändringen själv. Jag tycker bara det är svårt att veta hur jag egentligen ska göra. Stanna och kämpa och vara trött och ledsen? Börja ett nytt liv som singelmamma? Satsa allt på min dotter och mig? Fast jag vet av egen erfarenhet att familjeliv med skilda föräldrar är en riktigt komplicerad bit att lösa, kanske inte alls bättre än ett äktenskap som kanske går att reparera?
Först av allt kanske jag måste hitta min egen tro på kärleken igen. Jag märker att jag blivit desillusionerad. Vänner som förlovar sig är förstås glada nyheter, men jag kan inte riktigt förstå längre glädjen av att vilja förlova och gifta sig. Jag har börjat se för realistiskt på detta och tänker att "ja ja alla har en förälskelseperiod, det hade jag också, sen går det över och resten är en vardagsprocess, underhåll av relations-arbete, vardagsglädje förhoppningsvis."
