Så trött på att vara ensam

Hej

Jag vet hur du känner det,jag har varit ensam med min son sedan han skulle bli 7 månader och idag är han 7 år.Har haft småförhållanden men det har inte fungerat så bra.Visst jag har också gått till öppna förskolor men se alla andra mammor som berättar så om sina män och så har de en unge på 2 år och väntar barn igen m.m.Man blir svartsjuk på dem också,man vill så gärna kunna hitta en bra karl som man kan dela livet med och få mera barn osv.

kram till dig

Hej jag känner oxå igen mig i detta är ensamstående med min son som snart blir 9 månader.

Hejsan
Jag kan känna empati för dej samtidigt så har jag familj sedan snart 26 år o barn i 21 år .
Men att ha jobb ett sådant 6 skifts jobb tex som jag har haft i 15 år.
Innebär att jag tex suttit på jobb julafton i 6 år i följd och fru o barn har fått fira själv och hos släktingar.
Jag har lärt mig att att vara ensam många gånger kan vara svårt och tiden kan bli mycket dryg.
Inte hjälper det dej! Det finns så många ensamma jobb / människor här i vårt avlånga land.
Jag beundrar er ensamstående föräldrar som klara av att driva allt själv!
Men i kväll tex sitter min goa fru sjäva hemma igen o jag på jobbet jag känner mej skyldig att hon är själva ikväll !
Många tankar o känslor är i farten ! ( Kanske jag inte skulle ha familj Tex  osv )
Du hitta nog någon att dela livet med !

Ja.. det är oerhört påfrestande.
Och i bland har jag , vissa dagar, svårt att njuta. Jag försöker se till vad jag faktiskt har men jag får nästan ångest av att gå hemma hela dagarna.
Ångest är ett starkt ord, men det liksom kryper i kroppen på mig.
jag vet ju att detta är övergåeende och att jag snart är tillbaka i gamla rutiner med jobb, lämna, hämta, middag.. ja.. ni vet.
Men bara att få sitta med en kollega och äta lunch låter idag som en dröm.
I dag bara regnar det. Livet är lättare när solen skiner och den ska ju komma åter i morgon. För då kan vi alla fall vara UTE.
Ja, jag vet inte. Jag behöver bara " snacka" ur mig. Och det är ju skönt att inte vara ensam om att vara ensam...
och att känna i bland att man faktiskt nästan får nå fel.

Kram

Mitt barn somnar inte kl 7. Sömnen har alltid varit en kamp o man är trött o frusterad mkt. Jag var precis ute o gick o försökte få hononom somna o han kände nog av att jag blir stressad med o tänkte att vad skönt det skulle vara att vara 2 föräldrar som tog en tur med vagnen när inget fungerar eller turas om att försöka natta så man slipper bli frustrerad ensam. Tänker att du faktiskt är lyckligt lottad som endå får egentid på kvällarna för det är inte alla ensamstående som kan få det. Sen kan jag förstå att det är ensamt det med men det kunde vara värre. Försök se det fårn det ljusa sidan

Jag har flera ensamstående vänner o det har varit skönt att träffa dem på dagarna under föräldraledigheten. Kanske kan du hitta ngn fler ensamstående mamma så att det känns mindre ensamt?

sia75
Jag kan förstå din situation fullt ut. Min flicka sov inte vår första tid tillsammans.
Egentid existerade inte alls och jag var kroniskt slut så kroppen värkte.
När hon tillslut började sova så njöt jag varenda kväll då hon somnade 19.
Men- efter ett tag så känner man att det kryper  i kroppen när man sitter ensam varenda kväll.  
Det är inte bara kvällarna som är jobbiga att tampas med i ensamheten. Dagarna..
samma lika, runt runt. Jag har varit hemma så länge så jag bara vill komma UT och träffa vänner, jobba och få tillbaka ett socialt liv igen.

Tack och lov att sommaren är på väg.

Ja det låter som du har det mer ensammt än jag för jag har tack o lov andra vänner som är ensamstående och som jag kan träffa även en lö eller söndag o ta en fika eller leka ute med barnen så då känns det lättare. Själv tycker jag stressen kring föräldraskapet är jobbigt att inte ha ngn att dela med

Hej. Gud jag förstår verkligen dig och ala känslorna man får och har när man är ensam.Nu är min son dock bara 3 månader men jag har varit ensam sedan början av graviditeten samt sjukskriven,,från graviditetens 5e månad och var då också själv hemma hela dagarna.Så har varit en lång period nu!
Har ju min familj som jag hälsar på så mkt jag kan och några vänner,,men dem har ju som sagt också sina egna liv,,och dem få vännerna man har,,dem har förändrats till det negativa, sedan jag vart gravid & nu är förälder och det känner jag är jätte tråkigt,blir aldrig tillfrågad om att vara med på någontign alls,,Räknas inte ens som en medmänniska tycker jag,usch =(

Nu svamlar jag iväg om en massa hära,,,men tyvärr du jag har inget svar på hur man fixar sin ensamhet för det gör man nästan inte

/sandra & lilla Jamie

Hejj på er igen

Hur har ni haft det i helgen,jag har haft det sådär i fredags gick man upp runt kl 9.00 och sedan började man göra sig i ordning.Sedan väkte jag lilleman medan jag såg han ligga där och sova så tänkte jag på en del saker vad saker har gått fort.Han är 7 år redan och det är bara en början och vi måste få tag i våra viktigaste saker nu känner jag som tex.läggning tidigare,att han skall sova i sin egen säng,och att vi hittar på något mer tillsammans m.m.När han vaknade till så gick ju han till TV det är det första han gör och jag försöker bädda sängen varje dag sedan ger jag katten mat sedan försöker jag och sonen äta men jag kan inte äta med en gång så jag gav sonen sedan tog jag en dusch sedan rullade ju tiden i väg sedan kom mamma och vi gjorde i ordning i källaren och sedan gick vi upp och hämtade sonen och slängde en del saker.Sedan på eftermiddagen skulle han åka till sin pappa men han ringde och ville prata med Hampus men han ville inte prata eller åka och då sa hans pappa att han inte behövde då.Lite tråkigt för jag hade ju blivet bortbjuden på lördagskväll men kände mycket också osäkerhet men sedan hela lördagen var ju trevligt på ett sätt för en gammal kompis kom och hälsa på men under dan så hade Hampus så ont i nacken.Sedan när hon åkte hem så kollade jag febern på Hampus och han hade ju 38.5 i feber sådan hög feber har han aldrig haft inte ens när han var liten.Så det blev ju att ringa mamma och prata med henne sedan ringde jag sjukrådgivningen och om han skulle bli sämre och må illa eller ont i huvudet så fick vi komma akut men annars äta ipren och avvakta och se vad som händer.Idag har han ätit lite men fortfarande lite stel i nacken och febern är fram och tillbaka men inte lika hög i alla fall.

Bloggar ni något? jag skall försöka blogga lite varje dag men det är ju roligt om någon läser den och skriver lite kommentarer så man vet att det finns någon där på andra sidan.Nu har jag en kompis som läser den varje dag men det är ju det också när man har en kompis som vill läsa den varje dag så känns det som då kan man inte skriva precis vad som helst i fall mina hemligheter kommer ut till andra..eller vad tror ni??

Kram på er

snäckan :
Ja, det är skitjobbigt. Och som mitt liv är finns inte mina föräldrar kvar i livet och mina syskon bor 6h tågresa härifrån. Vännerna har som jag skrev tidigare sina familjer. Vilket är förstårligt också.
Helgen har ju varit toppenväder och då sitter jag här och murknar när det grillas och står i i " Happy land"...
Urs, jag låter så negg, men det känns ju så.
Ensamheten är en del, att inte ha en man eller just avlastning,även om mannen inte beöves just för avlastning. Men SÄLLSKAP. Sen det här med att DELA allt med.
Ni vet, när hon blir sjuk, när hon gör nå tok och man vill bara ropa till ngn " MEN KOM OCH TITTA VAD HON GÖÖÖÖR". Allt detta är ju också en bit som är jäääävligt jobbig att vara själv med.
Ja, jag tycker verkligen att när man är ensamförälder blir man mer "utanför" än om man är 2. Och jag avskyr att vara i " beroendeställning" till vänner och be om barnvakt i bland. Men i bland måste jag ju göra saker utan min dotter.

Hampus mamma: Vilken galen helg!!! Hoppas det blivit bättre. Jag har bloggat men privat bara för vänner runt om. Problemet med bloggandet är , som en kompis sa.. " gud jag har ju aldrig tid att ringa dig men det är så skönt att kunna uppdatera mig om dig på din blogg" = ännu mer tyst från vänner.. hahah

Nåväl, Jag försöker se till det jag har. Och det ÄR ju sommar. Det är inte vargavinter längre.

Jag önskar bara jag hade ngn att dela livet med. Och HUR lätt är deeet då? Att träffa ngn..
Jaja, pessiga jag just nu.
Men det är ju så sköööööönt att få gnälla ur sig lite.
Kramis

Hejj igen

Nu har man tagit febern igen och den visade 38.5 igen och då fick han en tablett för en timme sedan men tydligen var det inget som hjälpte denna gång.Känner att jag behöver köpa lite saker i affären men jag känner mer och mer nu att jag vill inte lämna honom hemma visst han är 7 år och jag vill inte vara borta 5-10 minuter och det är inte så långt till affären och jag har lämnat honom tidigare och då har jag tagit cykeln för att det skall gå fortare men jag känner att jag vill inte lämna honom nu eller att han följer med jag skall ringa vårdcentralen i morgon så får vi se vad de säger..eller se om man kan komma in akut för nu vill man gärna veta vad det är..

Vill också kunna hitta någon och dela livet med men det är ju var man kan hitta en sådan kille.

kram på er

Om han är " okej" ( alltså, itnte helt däckad)så sätt honom framför en film och hojja i väg till affären.
Tar det bara 10 minuter så ....
Ge honom telefonen så kan du ringa honom också en eller 2 gånger under tiden.

Jag känner delvis igen mig själv i hur jag kände när sonen var nyfödd. Jag HATADE sådana situationer då jag kände mig helt OFF och där mamma-pappa-barn familjer florerade. Typ en trip till IKEA kunde få mig gråtfärdig. Jag har också varit singel sedan ungefär mitten av graviditeten. Vad som har räddat mig var att jag aktivt sökte andra singelmammor! SOm singelgravid lärde jag känna några mammor i min stad som var i samma situation. Sedan fikade jag med en någon vecka innan min son föddes. Dessa andra singelmammor har blivit min räddning! På midsommar och Skansenbesök, restaurangmiddagar etc så har jag hängt med någon av mina singelmammevänner. Jag träffade de föesta här på FL faktiskt!  
Finns det ingen öppen förskola för ensamstående i ditt område. Kolla med din församling eller andra i närheten. Jag gick några gånger på en, där fixades det lunch medans mammorna kunde umgås. Rena lyxen .

Håller med om att folk i par "försvinner". Alla mina vänner som numera är i samboförhållanden går upp i rök. Mkt trist! Har speciellt en väninna som jag kännt sedan mellanstadeiåldern. Och sen hon började gå ut med killar i högstadieåldern har hon varit en no show! Så fort det tagit slut med killen som vart på tapeten söker hon upp en igen och vill umgås. Så har det rullat på tills hon nu har stadgat sig på riktigt och gift sig. Så fort hon har varit i ett förhållande så umgås hon bara med andra par. Är det en grilltillställning så kan man få höra om det några veckor efter och då var ju inga singlar bjudna. Gud förbjude att det tar slut mellan henne och mannen... för nu har inte vi singelvänner ngn lust att hoppa in som stand byes . hoppas innerligt att jag inte kommer segregera mig så i parträsket om jag gängar mig i framtiden!

Har du kollat här på FL om det finns andra föräldralediga singlar i din stad? Om inte så testa att starta en fikatråd! Jag gick på endel singelmamme gruppträffar. Kolla även in makalösaföräldrar om det finns några träffar i din närhet! Lycka till med nätverkandets nu!