Jag känner mig inte prioriterad
När en födelsedag närmar sig brukar man - trodde jag - ta reda på om de närmaste vill fira en. Jag och min partner lever isär. Vi har var sitt barn från tidigare förhållanden. Min partner, vi kan kalla henne N, har en syster som står henne nära.
N och jag har sällskapat i drygt ett år och vi har hittills varit förskonade från konflikter i relationen, även om det har varit ett tufft år för båda med besvärliga yttre omständigheter. (Mest i yrkeslivet, men också hälsorelaterat - jag tar läkemedel mot depression och sömnsvårigheter och det känns som det hjälper mot de djupaste svackorna. N har också haft klippkort på vårdcentralen med återkommande infektioner, MS-skov och en genomgången abort.)
Jag fick - när N hade ett samtal med sin syster - veta att hon istället för att fira sin födelsedag tänkte följa med på ett annat födelsedagskalas som systern var bjuden på. Jag blev lite förvånad, eftersom jag gärna hade bjudit på middag/glas vin eller åtminstone någon guldkant på bemärkelsedagen. Nämnde detta i förbifarten och fick till svar att det förstås också kunde vara ett alternativ.
Tiden gick och inget mer hördes. När jag häromdagen tog upp frågan, fick jag veta att N tänker gå på systerns kamrats kalas. Jag kände mig givetvis åsidosatt men fick då höra att jag givetvis också skulle vara välkommen. Svarade då att jag inte tycker om att bjuda in mig själv och därför inte ville gå. Särskilt som jag aldrig träffat den som ska firas. Reaktionen från N blev att hon kunde förstå att jag inte ville gå. Punkt. Ingen respons på att det åtminstone fanns en person som gärna hittar på något bara för henne.
Jag har berättat hur jag känner. Att det känns udda att - när N fyller år - gå på ett annat födelsedagskalas hos en person som jag inte känner och som ingen av oss blivit bjuden på. Jag har sagt att jag känner mig nedprioriterad. Att det känns minst sagt udda att ställas inför fait accompli på det här sättet. N medger att hon kommunicerat dåligt. Men inte mer. Att hennes prioritering på sin födelsedag kunde uppfattas som besynnerlig kan hon överhuvudtaget inte gå med på. Hon försvarar sig med att hon inte är så noga med att bli firad och hur dagen egentligen utfaller. Men det svider förstås ännu mer. Om hon verkligen hade sett fram emot det andra kalaset, om det var en nära vän, om hon hade varit bjuden direkt och inte indirekt genom sin syster, då hade jag förstått.
Givetvis vill jag träffa N på hennes födelsedag. Jag har därför bett om ursäkt för att jag varit känslig och sagt att jag självfallet följer med på kalaset, om hon vill. Men att jag helst hade gjort något annat. Jag hade kanske förväntat mig en reaktion i stil med "om du känner att du bjuder in dig själv så kan vi hitta på något annat" men den har lyst med sin frånvaro.
Min fråga är nu:
Överreagerar jag? Eller ska jag ta det här som en signal att vår relation inte är viktig?