Hur länge ska man kämpa för förhållandet

Jag tycker personligen att man inte ska gå skilda vägar under det första året efter att man fått barn, om nu inte misshandel eller missbruk eller dyligt förekommer och man far illa av att stanna i relationen. För egen del kan jag säga att jag inte tycker att det första året efter att man fått barn, är särskilt representativ tid för hur det blir sedan. Man har inte så mycket uppmärksamhet att rikta mot varandra, men med tiden kan det bli mycket bättre och man ger varandra en chans att förhålla sig till den nya situationen.

Om det handlade om mig skulle jag tänka både en och två gånger innan jag bröt upp från en relation som ändå är okey, när man har två så små barn.

Lycka till med beslutet!

Jag stannar...

Hade jag träffat honom idag hade vi aldrig blivit ihop!

Tack, du har rätt.

Jag har tagit upp att jag behöver en kram då och då. Vi får se.

Kommer nog vänta till lilla killen är ett år i af innan jag tar ett beslut.
Men barnen har egentligen inte ansträngt läget för oss. De är ganska lätthanterliga. Båda somnar av sig själv kl 20. Man lägger i sänge och säger godnatt och det är ok.
Har precis slutat amma tvåan och han sover nu hela natten efter några nätters invänjning.

Men det är så svårt.

Är det ngn där ute som är i en relation som är ok, men där kärleken typ svalnat!
KRAM

stannar.

Låter som min situation.
Det värsta var att jag från dag 1 egentligen visste att vi var för olika. MEn han är sååå snäll och jag trivdes ju uppenbarligen med honom eftersom vi från dag ett träffades varenda dag och natt tills vi flyttade ihop.

JAg tror att om jag blev singel, skulle jag ha det bra också. Ingen att tjata på om disk etc. JAg skulle ge barnen trygghet och ett fint hem. JAg skulle ta vara på vänners sällskap etc. Min kille kan vara så osocial med mina vänner att jag ibland skäms så jag dör.

Men som du säger... man har det ju rätt bra ändå. Eller väldigt bra. MEn jag tror nog jag skulle ha det bättre själv men det har ju absolut inte barnen det.

Å andra sidan har jag ju tid på mig att bilda ny familj.

S

Man kämpar så länge det känns värt det. Så länge man känner hopp oftare än uppgivenhet.

Pratar ni med varandra? Vad tycker din karl om läget? Har ni nån struktur i vilken ni känner er trygga med att ta upp problem och önskemål med varandra?

Det som behövs är att bägge tar sig tid med varandra, och lyssnar på och försöker förstå vad den andre beskriver.

Att bara gå i tysthet och lida är ju fullkomligt ovärt. Prata, prata, prata! Och gör utrymme för er som par. Onsdagspicknick på balkongen efter att barnen somnat eller nåt. =)

Vi har haft det lite halvsvalt och bråkat ganska mycket. Egentligen har vi haft det dåligt väldigt väldigt länge, har barn som är 2,5 och 1 år. Men jag tog tag i saken för jag insåg att jag kan inte leva så här men jag vill inte lämna honom mycket pga barnen. Jag ringde familjerådgivningen och det var det bästa val jag gjort när det gäller vårt förhållande (ja förrutom barnen då). Vi har haft tur att träffa en riktigt bra en och till och med min man som var SÅ skeptisk ibörjan tycker det är bra. Vi ska dit imorgon, 5:e träffen och vi har fått det mycket bättre sen dess.
Mitt tips är att ring! Testa i alla fall för ni kan inte få det sämre, det tror jag inte. Det är bra att prata om det man känner och tycker när man har en tredje oberoende part som stötdämpare.

Japps, vad heter er familjerådgivare. Går gärna till en som är bra från början.

I vårt förhållande har jag försökt prata så många ggr, jag har skrivit mail etc. MEn när vi pratar säger han aldrig ngt.
HAn verkar inte vilja gå på sex kurs eller rådgivning. Jag har sagt vad jag vill och behöver.
Jag har köpt kärleksspel, porrfilm, allt för att få ut ngt av vårt sexliv men han vägrar ställa upp- När vi har sex är det alltig bara han som får ut ngt. han gör aldrig ngt på  mig för att jag ska få njuta och så har det varit från dag 1.

Jag säger och pratar om hur vi ska få det bra, att jag vill kämpa men han bara lallar runt som om altl är bra. han verkar inte vilja kämpa för mig, han sticker hellre huvudet i sanden än jobbar på oss.

Jättehemskt. nu är han sur på mig och satte sig för första ggn på 4 år i gästrummet och kollar på tv. Han kallade mig också för pucko för första ggn.

Hmmm,,,, det går utför!

Men TS, jag upplever inte att jag behöver kämpa.

Japps, tack för tipset. JAg ska ringa efter sommaren om vi inte hittat tillbaka till varandra då.

Nu har jag slutat amma och borde känna mig attraherad av honom när inte hormoner är i farten.

Stannar: jag förstår vad du menar. och menade inte att ni behvöer kämpa. Jag stannar nog också en tid för barnens skull. Då är frågan ská jag skaffa så många barn jag vill ha med honom fast det känns så här.

Jag vill ju ha ett eller två barn till nämligen. Men om jag håller ihop för våra barns skull missar jag chansen att få fler barn. Eller så skaffar jag dem med honom och förverkligar mig när barnen är äldre.

Men älskar ni era mänP????

S

Vet ni... jag tror att jag visat vad jag behöver men han kanske faktiskt vet att jag stannar och därför inte behöver göra jobba på oss som par. Där gav du mig ngt att tänka på.

Jag har väl varit för klen när det gäller sexet, är ju lite hemmad själv och hade hoppats träffa en kille som hjälpe mig komma ur mitt skal för jag har en vision av hur jag vill ha det men behöver hjälp att våga släppa loss. Denna hjälp får jag inte av min sambo.

Jag trodde ändå att jag sagt vad jag behöver och vill, men han vill nog inte höra på det örat. Många mail har det blivit.

Han vägrar också lära sig simma trots att jag anmält honom till kurser osv, då jag tycker han måste kunna simma när man han barn.

Jaja... ni är så snälla som skriver om era erfarenheter iaf. Det hjälper mycket.
KRAM

Då ska jag nog skaffa den familj jag vill ha med honom och ge mina barn den trygghet och kärlek jag kan.

Om vi sen separerar längre fram får jag ta det då.
Samtidigt känns det konstigt att sätta barn till världen om man kanske innest inne vet att man kommer separera senare i livet för det känns så orättvist mot barnen. Men samtidigt kände jag nog på mig detta redan när jag blev gravid första ggn. Andra barnet valde jag att få också för att de ska vara två och iaf ha varandra.

De är så fina pojkar och jag vill inte att de ska lida.
Vi bor i fint hus (om än rätt ostädat nu, varav bråket ikväll), vi har det bra ekonomiskt, han har fantastisk familj som jag faktiskt älskar.

Jag kan nog trava på i detta länge till.
Men vet ni, jag har druckit vin ikväll för att dämpa ångesten och det är nog inte vidare bra. Ska bara påpeka att jag inte brukar göra så- kanske andra ggn. Men båda ggr de senaste två månaderna.
KRAM

Tack, tjejer!

Hoppas ni mår bra och är lyckliga resten av livet.

Hopps ni får allt ni önskar.

SJälv ska jag börja söka jobb om ett år, förlorade tyvärr jobbet när jag var mammaledig.
Men det blir ett spännande, nytt kapitel.

Kram och tack för orden ikväll!
Sara

Lycka till!