Är pengar viktigt i ett förhållande??

Jag tycker det är vädligt viktigt med pengar i ett förhållande, eller rättare sagt, det viktigaste är inte att man har en massa pengar, det viktigaste är att man är på typ samma nivå vad det gäller spara/slösa och att man har en öppen kommunikation. Det må låta tråkigt men vi hade 'budgetdiskussioner' i början av vårt förhållande och vi har det med jämna mellanrum. Vi båda sparar men just nu känner vi att vi har slösar för mycket coh då har vi pratat om att vi båda måste ändra beteende.
Många gör slut pga av ekonomin så se till att ni har en någolunda lika syn på pengar INNAN ni flyttar ihop så att det inte kommer som en överraskning!
Sen tycker jag visserligen att det är viktigt med pengar..jag har ju hellre pengar än inte såklart. Jag vill ha och har en ekonomisk tryggehet som gör att jag kan sova gott om nätterna och slipper vända på pengarna...

Är det ett orosmoment nu så kommer det inte att bli bättre sedan.

Ja, det är ett oros moment! Undra om man ska ta den diskussitionen med honom??
Jag vill kunna sova på nätterna och jag är en väldigt grubblig person...

Jag vill ju ha trygghet det är ju det det handlar om......

Och jag får massor kärlek av den här killen och jag tycker så mycket om honom...

SJÄLVKLART ska du ta denna diskussion med honom, om ni funderar på att göra det. Hur länge har ni vart ihop? Märker du att det är seriöst och ni båda pratar om att flytta ihop så tycker jag asbolut att du ska ta upp det - du måste nog!

Nej, pengar är inte det viktigaste. Det viktigaste är att ni har samma syn på pengar. Det verkar inte du och din kille ha och då blir det garanterat problem. Men det finns ju inget som säger att det inte går att göra något åt det.

Precis!

Min man hade skulder när vi träffades, när vi flyttade ihop var han dessutom arbetslös.
Jag har dock från start varit klar med hur viktigt jag tycker det är med en god ekonomi och hur viktigt det är att spara.
När vi flyttade ihop (efter 2 månader) så hjälpte jag honom ekonomiskt, men var benhård med att det skulle sökas jobb och att det verkligen inte skulle slösas. Hjälpte honom också att betala av hans skuld (som som tur väl var inte var jättestort). Han fick jobb och nu är han skuldfri sen säkert 4 år, han sparar och han har i princip samma syn på ekonomi som mig nu för tiden. Kanske har han något lättare för att slösa, men en blick från mig så är det löst :P

Kanske låter hårt men han visste vad han gav sig in i, jag var som sagt klar med hur viktigt det var med ekonomin från början. Och nu har han ju faktiskt pengar att spendera om han vill istället för en stor hög med skulder.

Nu har vi inte barn men hade jag haft det när vi träffades så hade jag nog inte chansat, då hade han fått fixa sin ekonomi innan vi flyttade ihop.

Ta upp diskussionen nu! Ju längre ni är tillsammans och ju mer gemensamt ni får (flyttar ihop, ev barn o.s.v.) desto trassligare kommer det bli att reda ut eventuella problem. Ekonomiska problem har en tendens att pyra och växa med tiden.

Inte pengar i sig, men hantering av pengar är desto viktigare.

Prata om hur ni skulle ordna det om ni bodde tillsammans.
Att spara en del och avsätta en del av budgeten som 'slösa-pengar' är något som ganska många gör. Lite som kontrollerat slöseri, samtidigt som man bygger upp en buffert i bakgrunden för större inköp eller större investeringar längre fram.

jo, jag vet! Vi har väl nämt det lite grann sådär men han vill ha gemensam ekonomi i sånna fall. Och då måste ju han ringa till mig om han ska köpa nått o jag till honom så man inte får en chock sen lixom....

Vi har träffats 5 månader bara...

jag hade problem med min ekonomi när vi flyttade ihop (en övertrasserings skuld men det ordnade jag själv) men inga övriga skulder förutom csn då. Men min bankman till sambo lärde mig den viktiga balansen mellan spara och unna sig och den enkla matten att man kan inte göra av med mer än vad man har. han har iaf förändrat min syn på pengar och nu funkar det jättebra och jag sparar för första gången i mitt liv! (jag skrev inlägg 1)

Men är det verkligen en bra lösning om ni har så olika syn på pengar?

Gemensam ekonomi kan man ju ha ändå, bara att man istället för att handla från samma konto delar upp det så var och en får in en viss summa på sina respektive konton för 'slösande' och resten läggs undan för räkningar, sparande mm.

Att ringa till varandra när man hittar något man vill köpa låter lite jobbigt. Gäller det alla små inköp också (oavsett hur många det blir) eller bara större? Vart går den gränsen?

Men gud, så behöver man absolut inte göra

Min sambo har dålig koll på pengar (tycker jag, han håller inte med) och här gör vi så att jag håller i budgeten.
Han har inga betalningsanmärkningar och det tycker jag är lite överraskande faktiskt. Som han hanterar pengar så borde han nästan ha det.

Hans lön tar slut varje månad och jag vet inte på vad riktigt. Jag har alltid pengar över. När lönerna kommer (vi har inte gemensam ekonmi men jag är boss över alla pengar) så betalar jag hans räkningar från hans konto.
Sen får han göra vad han vill med pengarna som är kvar.

Jag har fått honom att klippa alla kreditkort eftersom han uppenbarligen inte klarar av det. Han har dock ett kvar till nödsituationer.

Det funkar för oss. Han tycker det är sjukt tråkigt med ekonomi och slänger räkningarna när de är betalda. Jag skriver på vilket datum de betalades och sätter in dem i pärmar.
Jag sköter allt. Alla är nöjda.

Jag vet att han är så vill hans son ha skor för 1000 spänn så åker han och köper det, sen kanske inte sonen använder skorna... han har inte heller några betalnings anmärkningar. Jag har csn och ett billån.... Jag måster verkligen prata med honom för detta gnager mig verkligen....

Vi gör precis likadant. Funkar alldeles utmärkt!

Maten betalas genom att vi sätter in pengar på ett coop-kort (funkar utmärkt även med andra kedjor ) som vi har varsitt kort till. Smidigt och enkelt även det.

I ts fall har hon ju båda parter barn sedan tidigare. Då är det enkelt att göra så att man får en viss summa extra per barn som ska räcka till kläder, fritid mm.

 

Gör det. Jag gjorde det med min sambo. Jag hatar att inte ha koll på ekonomin. Det får mig att må dåligt.
Att ligga sömnlös på nätterna och räkna på hur vi ska klara av allt.

Han förstod totalt och nu har vi det som jag skrev i inlägg 13.

Men då får han göra det för de pengar som han har på sitt eget konto. Vill han köpa skor för 1000 kronor så får han väl göra det, men då kanske han inte har pengar över till en öl, eller saker till sig själv. Du blir ju inte heller lidande om ni har egna spenderpengar.

Klart att pengar är viktigt i ett förhållande. Eller rättare sagt: hanteringen av dem.

Man måste inte alls ha gemensam ekonomi bara för att man bor ihop. Det finns flera tänkbara lösningar, allt från helt separat ekonomi till "semi-separat" ekonomi.

När jag läser mellan raderna så verkar det som att ni har helt olika syn på ekonomi. Är det verkligen så klokt att börja med helt gemensam ekonomi då?

Både ja och nej, man kan ha olika syn på pengar. Då har man delad ekonomi, man delar på det gemensamma och sedan kan man spara eller slösa så mycket man vill med sina egna pengar. Ett tips är väl att, om det går, att ha ett tvångssparande, som man kan använda till jul, födelsedagspresenter och som nödpengar ifall det behövs.
Det man kanske bör komma överrens om, det är att de kostnader man tar på sig privat aldrig får påverka den gemensamma och den andras ekonomi.

Eftersom ni har så olika syn så tycker jag att detta skall ni prata om detta innan ni flyttar ihop.

Ska ni ha gemensam ekonomi är det ju rätt rimligt att ni har en gemensam syn på ekonomi också.

Om man har det som anonym (T) skriver och "slösan" frivilligt går med på att förändra sig är det ju en sak. Om det däremot blir så att den ena blir kassör/revisor typ och den andra hela tiden hittar nya skojiga saker att lägga pengar man inte har på slits förhållandet ner rätt snabbt. Har varit "revisorn" i ett förhållande som slutade i ren katastrof. Vi hade ett gemensamt mål kan man säga, men han hittade hela tiden annat att stoppa pengarna i. Jag tyckte då att vi lika gärna kunde lägga ner målet, men då var han så ivrig och skulle sluta göra av med pengar. Det fortsatte i evighet, tycks det mig så här i efterhand, och till slut kände jag mig som om jag var någon slags dagisfröken åt karln. Eller möjligtvis förmyndare. Och han tyckte väl likadant. Då var vi två vuxna med ok lön, låga kostnader osv som hade tänkt att spara ihop till en speciell grej för skojs skull. Tanken svindlar på att ha det så när det gäller att få ihop det nödvändiga, med barn inblandade dessutom.