När han inte vill ha barn - min kropp i uppror fastän logiken finns där.

Jag har precis separerat från mina två småbarns pappa och har träffat en ny man. Han är 39år och jag 24. Han har en liten son sedan tidigare.
Jag har aldrig älskat någon man så mycket som jag älskar denna människa, detta efter att ha levt i ett dåligt förhållande i flera år för länge. Min nya är en helt fantastisk person. När jag blir så här förälskad så som bubblar jag av hormoner. Min kropp har alltid varit "till för" att skaffa barn. Sedan jag var 11år har jag velat ha barn och drömmen har varit familjelivet.
Hur som helst, jag älskar honom och ibland så bara slår det mig hur mycket jag vill ha barn med honom när jag hör hur klok och insiktsfull han är.
Han vill inte ha fler barn, vi kommer ha tre tillsammans och det borde räcka..det tycker nog jag med. Men det är stor sorg för mig att veta att jag aldrig kommer få barn med honom. Inte få dela på något sådant, han som känner och lyssnar på magen, dela ett minne om vår förlossning, dela tiden med en bebis och att uppfostra ett barn från start tillsammans.

Jag vill egentligen inte ha barn just nu då min dotter fortfarande är för liten (2år) och min son utreds för utvecklingsstörning, skulle inte orka med det just nu. Och rent logiskt så borde vi börja med att barnen får lära känna varandra, att vi hittar ett boende tillsammans osv innan jag ens tänker tanken.
Ändå finns den där hela tiden.
Han säger att jag inte borde tänka på det, för det är ändå inte möjligt nu (jag har inte studerat klart och vi bor inte tillsammans osv). Och när det är möjligt så kanske jag hunnit ändra mig, han ändrat sig eller att vi inte ens är tillsammans då.

 
Har ni upplevt något liknande? Min kropp är som i uppror NU!