Amning

Jag hade höga förväntninar på min amning. Såg framför mej de sista veckorna av graviditeten hur jag skulle ligga ingosad med bebisen, och han skulle amma och snutta och få massa närhet. Blev det så då? NEJ! När han kom ut och barnmorskan la han för att amma blev hela processen hemsk i stället för mysig. Han fick inget ordentligt tag och hade stora problem med att suga. Jag kämpade tills både jag och bebis var i upplösningstillstånd. Jag tog hjälp utav amnings hjälpen och vi försökte med allt. Men icke. Tillslut insåg jag att jag var tvungen att lägga ner amningen för lillens skull trots att BVC uppmana mej att fortsätta försöka. Så han fick flaska med ersättning och utpumpad mjölk. Vilket funkade super bra. Tror amningen var så viktig pga alla utåt. En bebis förvänas att ammas. Det var bland det första alla fråga i början "hur går det med ammninegn?" Va ska man svara? amningen går skit. Ne man kände sej skyldig att berätta varför det inte funkade.

Jag hade nog inte så stora förväntningar på just amningen utan under graviditeten gick mina tankar mer på det spännande att bli mamma, familj, pojke el. flicka, förlossning, barnvagn mm? Hade fullt upp med planerna innan bebis (arna) skulle komma.. att amningen förväntade jag mig bara skulle "fungera". Och det gjorde det. Visst, första 3 dygnen gjorde det ont, var svårt att hitta bra ställning mm. Men sen löpte allt på bra på både mitt första, andra barn. Helammade  i knappt 6 månader och barnen var alltid belåtna (förrutom lite magknip på nr 1). Ammade liggande, sittande, gåendes, i buss, park mm. Hade turen att få två matglada tjejer som åt sig mätt vid varje amningstillfälle att jag ammade var 3-4: e timme.Gick bra att även ge på flaska.  Efter att jag började med smakportioner blev amningen mellanmål ytterligare en tid. Slutade amma då barnen var ca 7 månader.