Svartsjuk blivande storebror

Hur gjorde jag när jag kom hem med lillasyster? Min son var då knappt två år. Först och främst gjorde jag inget väsen av att jag faktiskt var gravid och att han skulle bli storebror. Jag berättade lite när han frågade, men inget mer.

Min son var hos dagmamma när det var dags att komma hem med lillan. Jag gick och hämtade sonen, mitt ex (barnens pappa) hämtade sonen och tog hem honom. Jag hade vid tillfället lagt lillan i en liten babykorg i vårt sovrum. Först så fikade vi, och sen sade jag helt apropå: "Du, du har en liten lillasyster. Hon ligger och sover men du får gå in och hälsa på henne om du vill". Han traskade iväg, lyfte försiktigt på hennes tröja, lyfte lite på blöjan, klappade henne försiktigt på ryggen och gick därifrån. Inget mer.

Jag hade sån tur att jag hade sonen hos dagmamman, så jag kunde hänge mig helhjärtat åt lillan dagtid när han var där. När han kom hem så var det han som gällde (utom vid amning och kriser). När jag ammade läste jag saga för sonen. Han kom alltid först. Båda barnen fick det dom behövde. Och jag upplevde sällan svartsjuka.

Han är ju rätt liten, Låt honom vara med om ni handlar nya saker till småsyskonet och "låt honom" kanske bestämma tex färg. Gör honom på något sätt delaktig i projektet :)

Jag har också hört ett liknande tips som Birgitta2 ger: när ni kommer hem fr sjh fokuserar du bara på honom, lägg sedan upp småsyskonet på er stora säng och lyft upp storebror samtidigt som du säger vill du säga hej till lillebror/lillasyster. Låt honom sen peta lite på honom/henne. Försök att bara observera om det är möjligt... :)

Jag har 2 år och 4 månader mellan mina och delaktigheten är verkligen a och o. Storebror fick vara med och välja och handla kläder till lillebror medan jag var gravid. När jag sedan låg på BB fick han hjälpa pappa att sätta upp babygym och babygungan som han själv valt till sin lillebror.

Han fick även välja sida först i syskonvagnen och bädda med lakan och så på lillebrors sida. Han har alltid varit jättestolt över sin lillebror!

Ok tack så mycket. Har det inte varit svårt för era små när mamma helt plöttsligt måste delas?

Min dotter var 1½ när lillasyster kom. Jag var jättejättenervös eftersom hon var väldigt svartsjuk när jag höll i tex hennes kusin som var bebis då. Hon slog mig till och med och skrek. Men det gick jättebra. Jag gjorde inget speciellt vad jag minns utan det bara fungerade. En elev till mig (vuxen 4barns mamma) sa att det är lungt, det är deras syskon och då är det en helt annan sak. Nemen sa jag hon är ju så liten inte vet hon skillnad. Jodå sa hon, lillasyskon är inte samma sak som andra barn. Tydligen hade hon rätt. Hon har älskat sin lillasyster sen dag ett och tagit hand om henne.
Gör det inte till en sådan stor grej utan ta det när det kommer. Kanske inte blir något alls.

Vi gjorde tvärtom. Involverade "från början". Att det var vi ALLA som skulle få tillökning - att familjen skulle bli större. Har följt graviditeten och såg fram emot att få småsyskon och så... Alla har klappat och pratat med magen. Alla är delaktiga. Känns viktigt för mig.

Ville inte bara "komma hem" med en nytt barn som upptar tid, utan vänja vid tanken att en bebis kommer.