Hantera ensamheten
När jag inledde ett förhållande med min pojkvän förstod jag att han var ensam. Han står inte så nära sin familj och han har väldigt många bekanta men inga som han kan anförtro sig åt. Små detaljer som inga foton på nära i lägenheten eller varken vänner och familj som kommer och besöker la jag märke till. De vänner han har haft sedan barndomen befinner sig i ett annat stadie i livet än vad han gör, de har barn och familj medan han studerar och är i ett förhållande. I början kände jag att jag inte kunde lämna honom för att han är ensam, detta var då jag inte kände så mycket för honom. Nu efter cirka två år med honom känner jag att det börjar bli svårt att hantera ensamheten. Jag vet inte hur jag ska göra men jag vet att han behöver vänskap och nära relationer. På senare tid har det känt som om han är lycklig för att han inte behöver vara ensam längre, att det nu finns någon där för honom och att det finns någon som han kan tänka på. Jag har en tendens att dra egna slutsatser när det gäller vårt förhållande men hur vet jag att han är lycklig för mig och inte för att han inte behöver vara ensam i livet längre?
