Blir så ledsen när jag tänker på min mamma när hon väntade mig... Hur svårt hon hade de...

Jag tycker att istället för att tycka synd om din mamma så borde du vara stolt! (Men det är du säkert redan).
Hon verkar vara en jättestark kvinna som överkommit en massa svårigheter och hon har gjort det på egen hand. Det är inte alla som har tur att ha en sån mamma!
Hur gick det med din halvsyster?

Var har du din mamma nu? Är det nyligen ni pratat om hennes upplevelser?

Linh, min sysyter..
När vi åkte till Vietnamn, på flyget från Hanoi till Saigon, när jag var 17, berättade mamma för mig o brorsan att vi hade en syster,....
Vi visste intw om de innan!
Men det kanske var mammas sätt att bearbeta smärtan. Att hålla det inom sig själv. Vi kasnke inte hade förstått jag o brorsan. När jag o mamma bråkade så ropade vi alltid ut varandras svagheter. Då kanske jag hade kläckt ur mig "du lämnade ju bort ett barn" eller annat dumt i tonåren...

Linh bodde hos sin pappa och hans nya fru men trivdes inte.
I Vietnamn, när pappan har skaffat sig en ny fru, är de gamla barnen inte me i familjen mer.
Utan Linh hade blivit barnskötare åt dem o deras nya barn.
Mamma hjälpte Linh till Sverige, hon kom hit året efter.
Men fungerade inte bra, kultutkrock jag vet inte. Linh träffade en kille de bråkade om, slutade me att Linh rymde hemifrån och flyttade ihop med killen. Ingen har hört av henne sedan.
Hon har ringt broran eftersom de ändå hade samma pappa, ville att de skulle åka till Vietnamn för att hälsa på pappan. Linh har en dotter på två år. Linh är 21 år.

Mamma har inte berättat mycket för mig. Jag har hört i omväg av exempelvisst min bror. Det mamma har sagt till mig är hur svårt och ensamt hon hade de när hon väntade mig.
Att hon saknade min pappa.

Men de e så mycket man inte förstår och mamma pratar inte.

Jag borde tillägga att jag förstår även att du känner dig ledsen, mina hormoner åker bergochdalbana nu dom med. Tänkte bara muntra upp dig lite. Jag har verkligen respekt för människor som din mamma, dom är ett bevis på att vissa klarar verkligen av allt!
Kan du prata med din syster? Jag menar med tanke på språket.

Nej... Men de är ingen kontakt jag saknar just nu. Efter att jag berättat om graviditet för min mamma, har vi fått mycket bättre kontakt. Och min bror välkomnade baben med. Jag kunde inte drömma om att de skulle vara så positiva.
Mamma ringer o vi pratar mycket om graviditet och hur jag mår mm...
Och de har redan bestämt sig för ett eget litet namn till baben, Jonathan...
Att jag inte trodde mamma skulle ta det så bra med att jag var gravid, är att hon kan vara kristisk. Men efter allt så kan jag förstå henne.
Hon är livrädd att jag ska ha de som henne när hon var gravid!
Men hon verkar väldigt beskyddande, och de e kanske just för all skit hon varit med om.
Jag stack hemifrån när jag var 13, vi klarade verkligen inte av att vara med varandra. Leva ihop me varandra.'
Därför känns det så bra, men annorlunda, att vi har fått den här kontakten.
Vi är "mamma och dotter.

Visst tycker jag att de e synd med systern.
Men eftersom hon varken kan svenska eller Engelska, och jag inte talar Vietnamesiska, har det inte gått att lära känna henne.
Innan var jag avundsjuk på henne, att hon o mamma hade den kontakten vi inte hade.
´Det var nog inte lätt för Linh me. Det finns nog alltid en anledning till varför man väljer att fly hemifrån... Men de var ju inte hennes hem heller

Det låter bra att du och din mamma fått bättre kontakt p.g.a. din graviditet. Så småningom kanske hon kan berätta lite mer för dig, och kanske något positivt om hur det var att få barn. Det behöver du kanske också få höra.

Jag kommer själv från en lite trasig familj, men inte med lika dramatisk bakgrund som din. Det har tagit lång tid att komma över saker från uppväxten, och jag är väldigt orolig ibland över hur jag ska bli som förälder. Jag är mycket äldre nu än vad min mamma var när hon skaffade mig, jag har helt andra förutsättningar och hon är väldigt positiv, till skillnad från hur min mormor var mot henne.

Jag hoppas att allt går bra för dig, och att ni kan komma varandra närmare genom ditt barn.

Det är skrämmande det med. Att man tänker "hur ska jag klara av allt som förälder."
Men jag hoppas att jag alltid har det i medvetandet, hur de ÄR att vara utan förälder. Och att jag på så viss gör allt för att jag och barnet har en bra relation.

Man ska aldrig jämföra trasiga förhållanden. Allt är lika jobbigt men på olika sätt...
Men de mesta gör en nog starkare