Jag har varit hundägare.
Jag har många hundar i min närhet och vet att ingen hund är den andre lik.
Jag har en dotter.
Min dotter blev biten av min systers hund då hon var tre år, en Husky som liksom din lite osäker kring barn, men inte så att hon brydde sig så utan kunde morra till om någon kom för nära,m vilket vi var noga med att inget barn gjorde. Men så en dag fick hunden ett ryck och flög på min dotter från ena änden av rummet, till andra, UTAN att min dotter ens tittat åt hållet hunden var, enbart för att min dotter fick en paprika bit och hunden blev utan och bet min dotter över ansiktet, Tack och lov han jagg sparka undan hunden som inte fick ett riktigt tag utan "bara" repade hennes ansikte, bla 2 mm från ögat.
Min syster blev helt förstörd, henens lilla bebis (hunden) kan inte ha gjort det helt oprovocerat. Det ville hon bara inte tro.
Där stod jag mitt emellan, å min dotters vägnar ville jag se hunden död, å min systers vilel jag så klart inte det, jag visste ju också att hunden varit med om en del saker och att den var väldigt trevlig när inga barn var i närheten.
När chocken lagt sigf och läkaren kolalt min dotter och konstaterat att hon inga bestående men skulle få (mer än rädslan för hundar) så satte vi oss ner och pratade, kom fram till att jag inte gjorde någon anmälan OM hon ALLTID hade munkorg på hunden OCH koppel när vi sågs, det gick hon med på.
Så nu i höstas, 2½ år senare hade hon gäster hemma och hunden gick till attack på hennes svärfar och bet sönder hela armen innan de fick loss hunden, DÅ ångrade min syster sig, hon ringde mig och grät och frågade varför inte jag hade tvingat henne att avliva henne redan för 2½ år sedan, allt hon trodde och tyckte om hunden var som bortblåst och hunden fick somna in.
Jag tycker att det är var hundägares ansvar att se till att inget sådant händer. Skulel någon jag känner bli biten i min närhet så skulle jag aldrig mer vara "snäll" och låta bli att göra en anmälan.
Jag tycker helt enkelt att du ska tänka lite längre fram, vad gör du om det händer igen?
Vad händer den dagen du väljer att skaffa barn (om du inga har än)?
Kan du förlåta dig om det händer igen?
Är en gång verkligen ingen gång???